Det ser mörkt ut, är det stor Tjajkovskijtragedi det här?

– Ja, mörkret sluter sig över Onegins och Tatjanas misslyckade kärlek, han bryter samman men nej: hon dör inte, för det är inte den sortens romantiskt sorgliga kärleksopera.

– Utan här handlar det om stora känslor som aldrig får gensvar i Tjajkovskijs väldigt känsliga tolkning av Pusjkins versroman. Rysk melankoli, idel tappade sugar och förspillda livsdrömmar men nej: inga björkar och samovarer på scen.

Regissören Tobias Theorell samarbetar som vanligt med scenografen Magdalena Åberg. Det ser avskalat ut.

– Ja, och lätt surrealistiskt i bästa bemärkelse. Molnen driver över väggarna i en läsning som betonar minnen och drömmar i scener som flyter i varandra. Det låter kanske flummigt, men det frilägger tvärtom väldigt skarpt just dom här känslorna. Som när Tatjana, den förlästa flickan på landet, faller för den världsvane Onegin som här är mer av kulturman än en dandy.

– Hela registret av förälskelse och förödmjukelse som hon spelar upp i sin berömda brevscen drabbar en verkligen. Att det inte saknar komiska inslag, ungefär som hos Lena Anderssons Ester, gör det bara än mer rörande.

Du verkar mer än nöjd...

– Ja, Theorell och Åberg har lyckats med konststycket att förmedla det tidlösa i Tjajkovskijs ryska 1800-tal. Det är nog den bästa version av den här operan jag sett!

– Och musikaliskt helt underbart under garvade Michail Jurowskijs ledning, som låter dom fina rösterna blomma utan ansträngning. Utsökta, handplockade gästartister med slaviskt ursprung, men heller ingen skugga över husets egna. En riktig fullträff för Malmöoperan!