Proggrockbandet Hoola Bandoola Band med Mikael Wiehe (t.h.) och Björn Afzelius (t.v.) i förgrunden. Foto: TT

Progfestival kan förvirra 60-talsnostalgiker

Uppdaterad
Publicerad

Genom åren har två genrer kommit att sammanblandas. Det är progg och prog. Den ena är unik för Sverige, den andra är global. Den ena har sin bakgrund i anti-imperialism och folkmusik, den andra i svulstiga experiment. Kulturnyheternas kritiker Per Sinding-Larsen reder ut begreppen.

I dag drar Sweden Prog fest i gång i Stockholm. Men om du förväntade dig att se en återförening av band som Röda bönor eller Arbete & fritid riskerar du att bli besviken. Det är nämligen skillnad på progg och prog.

– Dessa genrer har ingenting med varandra att göra, men det är roligt, för de förväxlas fortfarande, säger musikkritikern Per Sinding-Larsen.

– I de flesta fall är de två vitt skilda genrer. Musikaliskt sett går de åt olika håll. Det ena går tillbaka till en musik med folklig förankring som uppstått ur en spelmanstradition, medan det andra är musik som mer har sina rötter hos klassiska kompositörer och i modern konst. Det är två helt olika synsätt och tillvägagångssätt för att göra musik.

Bort från urbaniseringen och byggnadsprogrammen

Men även om det finns stora skillnader mellan de musikaliska uttrycken finns det gemensamma nämnare för proggen och progrocken.

– Både progg och progressiv rock är en reaktion mot ett 60-tal, på att man ville vända blad och vandra vidare.

– Under 60-talet hade man haft pop och rock som stora genrer. I proggen hittade man det nya genom att titta i backspegeln: i stället för att hämta inspiration från blues, skiffle och allt det som kom USA och England på 60- och 70-talet gick man tillbaka till ursprunget, till Sverige. Man ville bort från urbaniseringen och byggnadsprogrammen och till landsbygden. I det sökandet gick man också tillbaka till svensk folkmusik.

– Samtidigt var den progressiva rocken också en reaktion på att något börjat hända. Beatles hade utvecklat popmusiken med mer komplexa verk som A Day in the Life. Modern musik behövde plötsligt inte längre vara vers-refräng på tre minuter och 30 sekunder. Det kunde istället vara spår på trettio minuter och 30 sekunder utan refräng. Progressiv rock är ett samlingsnamn för en rad olika mer eller mindre experimentella former av rockmusik däribland symfonirock och krautrock, säger Per Sinding-Larsen.

Samla mammas manna och Ragnarök

Swedish Prog Fest, som hålls i Stockholm i helgen, är ett arrangemang för prog rock. Men Trettioåriga kriget och Merit Hemmingson, som spelar där, kan förvirrande nog sägas ha fötterna i både progg och prog.

– Vissa band räknas till båda. Kebnekajse, Samla mammas manna och Ragnarök till exempel. Men det är viktigt att poängtera att det råder delade meningar om dem. Vissa menar att de inte var progg nog, att de inte tog ställning nog.

”Nyproggen stod som spön i backen”

Just politiken var det som kanske var allra mest utmärkande för proggen med två G.

– Det krävdes av dig att du reste dig mot etablissemanget. Då kunde du nästan spela vad du ville, så fick du vara med, oavsett hur mycket folkmusik du slängde in, säger Per Sinding-Larsen.

Han menar att genren har fått en nytändning det senaste året.

– En rad grupper, Dungen, Amason eller Samling till exempel, tar folkmusik från det svenska musikarvet. Det kom en hel våg och den har liksom inte slutat. Häromåret stod nyproggen som spön i backen.

Det är det musikaliska arvet från proggen som nyproggen förvaltar.

Från progg till hiphop

– Proggens politiska förtecken i dag hittar man i större grad i hiphop, eller artister som inte har alls mycket musikaliskt gemensamt med den ursprungliga proggen. Musiken förvaltas av vissa artister, och det politiska budskapet av andra. Det finns få riktiga proggband som är desamma idag som var då.

Ingen byggklossmusik

Han får medhåll av Eva Wilke, som driver det klassiska proggbolaget Silence i Värmland. De har gett ut band med namn som Älgarnas trädgård, Dag Vag och Grisen skriker.

Eva Wilke berättar att många samtida band kommer upp till studion i Koppom, som är komplett utrustad med en Förster-flygel och en Hammondorgel, för att spela in musik i den speciella akustiken.

– Det finns många band som är influerade av 70-talet. Me and my kites, till exempel. De tycker att det är roligt att vara här, i historiens vingslag, säger hon.

– Det är inte så mycket den politiska delen de influeras av, utan mer den psykedeliska och instrumentala. Det är mycket mer tidlös musik, inte sådan byggklossmusik som man gör i dag utan ett experimenterande med ljud, toner och uttryck. Den är ganska fjärran från den mainstreammusik som produceras i Idol och sådana sammanhang, säger hon.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer