När jag intervjuade Bruce Springsteen för SVT 2005 berättade han om sin strävan att sjunga om tiden vi lever i, precis som Frank Sinatra och andra stora röster alltid gjort i sin musik. Men att han också ville spela upp fler sidor av den stora amerikanska sångboken sa han inget om.
Året efter synade han sin egen och rockmusikens historia med folkmusik i Pete Seegers kampstarka tradition, både på skivor och turné.
På nya Western Stars är han inne på ett annat spår. Här vänder han gitarren västerut mot countrypolitan-traditionen; en välkammad blandning av country, pop och soul som uppstod på 60-talet när countryn växte in i en bred vuxen, orkestrerad och radiovänlig era med namn som t.ex. Glen Campbell och Georg Jones.
Jag var knappast ensam om att överraskas lite av just detta vägval när de första sångerna spelades upp i våras. Undersköna Hello Sunshine och storblommiga There Goes My Miracle var med stråkarna, sparsamt blås och sommarlätt produktion en sida av Springsteen som vi inte riktigt hört förr. En sida som präglar hela Western Stars.
Sångerna var de första han gav ut på fem år. Och nästan raka motsatsen till den bredbente brölaren Bruce som vi hör i de senast utgivna spåren innan dess, t.ex. American Beauty eller High Hopes från 2014.
Men, jag tror kanske inte det är av tvångs-stilskiftande skäl som denne nu snart 70 år fyllda ikon valt att låta som han gör på sitt nittonde studioalbum.
Inte heller behöver det vara av det intresse för historia som några av oss lätt drabbas av i den senare delen av livet (och som vi kan höra i Rolling Stones hyllning av sina bluesrötter och Dylans för sin ungdoms radiofavoriter).
Istället har Springsteen hittat exakt rätt ram till det han vill säga. De 13 spåren på Western Stars är små betraktelser över några människors inte alltid enkla kamp med tillvaron. Berättelser som berör ännu mer när de sätts i det urtypiska countrypolitanska uttrycket. Det som alltid skildrat kontrasten mellan flott fasad och ett sprucket inre så väl, med kontrastrika vackra bitterljuva ljudbilder.
Det är som om Springsteen gjort en ny Nebraska, albumet från 1982 där han också skildrade livsöden av olika slag.
Men Western Stars känns trots karaktärsskildringarna, som ofta är fragmentariska, möjligen mer personlig? Kanske färgat av hans eget liv, ålderdomen och de många depressioner han haft under åren?
Det är hursomhelst stora historier. Som blir till stor musik. Den bästa sådana han gjort på många år.