Den flipp-floppande funkbasen och det ”Boogie Nights”-lika typsnittet i förtexterna placerar oss snabbt och effektivt i det sena 1970-talets Los Angeles. Man tänker ”Starsky & Hutch”, ”Shaft” och ”Columbo”.

Allsysslande filmarbetaren Shane Black slog igenom som regissör 2005 med den snabbkäftade och genrebändande noir-pastischen ”Kiss Kiss Bang Bang” som hyllades hårt av många, men som jag inte riktigt förstod storheten i. Lite för tokroligt, lite för grabbigt och med en påfrestande självmedveten berättarton.

I princip gäller samma sak för ”The Nice Guys”, som rör sig i samma mentala landskap, och refererar till 70-talets actionkomedier om hårdföra men småsluskiga privatdetektiver. Det senare en för övrigt helt utdöd yrkeskår på nutida dukar.

Epitetet ”actionkomedi”, detta filmvärldens svar på alkoläsk, ser jag snarare som ett hot än ett löfte. En genrehybrid uppfunnen för att fånga in en så stor del av tonårspubliken som möjligt. Spänning och skratt på samma gång. Insupet utan friktion.

Man slår någon på käften, fast på ett skojsigt vis.

Men Shane Black, som också skrivit manus, är bättre än så.

Jo, storyn skulle i och för sig få plats på en ölkapsyl. En privatsnok och ett betalt råskinn (Ryan Gosling & Russell Crowe) bildar par för att hitta en ung kvinna som dragits in i porrbranschen – och intrigtrådarna leder som sig bör långt upp i samhällets topp.

Men dialogen är, precis som väntat när det gäller manusförfattaren Shane Black, desto mer detaljerad och infallsrik.

Vi ser ett väloljat humormaskineri, med en text som är så oerhört mycket fyndigare än den här pastischens förlagor ens kunde drömma om att vara. Crowe, Gosling och de andra har utrustats med en hel arsenal av oväntade infall, ovidkommande reflektioner, metablinkningar och blixtsnabba kommentarer, utspottade ur elastiska mungipor.

Balansgången mellan allt dödande och den ironiska humorn är erkänt svår. De flesta filmmakare kan inte hantera den, och även om också Shane Black vacklar till ibland, är han en av dem som klarar det bäst.

Den här gången genom att tillföra en stor biroll i form av 13-åriga Angourie Rice, som spelar Goslings dotter, som har den inte alls tacksamma funktionen som styckets moraliska kompass. Det kunde ha blivit hur krystat förnumstigt som helst, men unga Rices, och hennes rollfigurs, närvaro tar ner den nämnda självmedvetna tonen på jorden.

”The Nice Guys” är kort sagt en rövarhistoria som höjer humöret.

Och gladast av alla borde Ryan Gosling (”Drive”, ”Only God Forgives”) vara, eftersom den här insatsen spettar loss honom från den roll som han har blivit cementerad i det senaste decenniet: Den machosnyftande hårdingen med bekymrad min och 1000-milablick.

Jag hade redan dömt ut Gosling som ett hopplöst fall, men får nu väl börja nafsa lite på ödmjukhetspajen. Han gör sig alldeles utmärkt som komiker – även om det blir lite mycket av det goda när han vid ett tillfälle kör en ren Helan & Halvan-rutin.

Russell Crowe har med åren jobbat upp en ansenlig kroppshydda, och påminner nu mer om John Goodman än Russell Crowe.

Nå, vi ska alla den vägen vandra – förutom evigt unga Kim Basinger då, som dyker upp i en liten biroll. 1980-talsmarkören sveper in med en air av dåtid och ansiktslyft, och sveper ut lika fort. Mer som en cameo, än en egentlig roll. Kul att se henne ändå, på något svårförklarligt nostalgiskt vis.

Precis som hela filmen, skulle man kunna tillägga.