”Niceville” är filmen som otippat vält kioskerna i USA under sommaren. Vem kunde tro att berättelsen om några svarta kvinnors arbetsförhållanden och levnadsvillkor på 60-talet i Jackson, Mississippi kunde få sommarbiobesökarna att köa till biograferna? Så blev det. Niceville gick om sommarens actionfilm Apornas planet.
Men boken med samma namn av Kathryn Stocketts, som filmen bygger på har rönt extrema framgångar. Den har publicerats i minst 35 länder, sålts i minst fem miljoner exemplar och låg i 100 veckor på New York Times bästsäljar-lista (enligt The Telegraph).
I det svårt rasistiska och segregerade samhället i Missisippi var svarta hembiträden de vita kvinnornas lycka och räddning vad gällde avlastning med hushållsarbete, barnomsorg och barnuppfostran.
En collgeexaminerad ung kvinna, Skeeter Phelan (Emma Stone), återvänder hem och ser hembygdens missförhållanden med nya ögon. Hennes gifta vänninor spelar bridge och ägnar sig år att bekämpa hungern i Afrika med välgörenhetillställningar medan de lämnar över barnen till svarta hembiträden som de samtidigt förbjuder att använda inomhustoaletterna. Skeeter tar sig naivt an att skriva en bok om de kvinnor som fostrar och älskar de vitas barn och som med tiden blir samma barns underdåniga hembiträden.
Kvinnoförtrycket och rasismen präglar kvinnornas historier som känns nya och originella. Som om de märkligt nog inte berättats så många gånger tidigare.
Skådespeleriet är på topp. Fantastiskt komiska Sissy Spacek (Carrie, The straight story) och Allison Janney (Vita huset, Timmarna) återfinns i biroller som nippriga mödrar till Skeeter och hennes vännina. Medan Skeeter raggar intervjuobjekt gastar hennes mor (Allison Janney) repliker som:
– Your eggs are dying! Would it kill you to go on a date?
(Dina ägg håller på att dö! Skulle det ta kol på dig att gå ut på en träff?)
Emma Stone kan sedan ”Zombieland”, ”Easy A” och nu också bioaktuella ”Crazy stupid love” – betraktas som en skänk från ovan. Hon är coolheten förkroppsligad i ett par långa smala ben. Ändå är hennes Skeeter bara det vita alibit till huvudperson i den här filmen.
Viktigast är de svarta karaktärerna Aibileen Clark (Viola Davis), som oförtrutet sörjer sin förlorade son och Minny Jackson (Octovia Spencer) som kan beskriva konsten att steka kyckling så vackert att den mest förhärdade köksdesertören får griller i huvudet.
Jessica Chastain,som skulle förstås förtjäna ett helt eget kapitel. Hon spelar den utmobbade vita väninnan Celia Foote som är för godhjärtad för sitt eget bästa. Med hyperkänsligt nerverna-utanpå- huden-spel genomför Chastain den blonda, banala Marilyn-typen med sällsynt bravur – hon är lika stark som rörande och skör. Chastain kom till synes från ingenstans och spelade huvudrollen i Terrence Malicks ”Tree of Life”. För den som inte lärt sig hennes namn än är det dags nu.
Papporna, pojkvännerna och männen som skymtar förbi gör faktiskt inte mycket väsen av sig. Och det är inget som stör. Fotot i filmen håller sig oftast långt ifrån glansigheten och grälla färgerna som amerikanska södern ofta beskrivs i, ett mer vardagligt indiefilmsfoto hjälper filmen att inte trilla ner i sirapsburken eller begrava publiken i näsdukar. Trots att sentimentaliteten finns nära är de sanna ögonblicken tillräckligt många och intressanta i ensemblespelet för att ”Niceville” ska klara sig över till kvalitetsfilmsfacket.
Isabelle Espinoza