Som ung man i Sydafrika upptäcker Mahatma Gandhi Sanningens väg. Det blir början på den andlige ledarens långa kamp för Indiens självständighet.
I ett samarbete med Folkoperan i Stockholm regisserar Tilde Björfors nycirkusgruppen Cirkus Cirkör i amerikanen Philip Glass opera från 1979. I huvudrollen syns Leif Aruhn Solén.
Philip Glass är känd som minimalistisk tonsättare. Minimalistisk musik och maxad cirkus, hur passar det ihop?
– Det gifter sig faktiskt perfekt. Philip Glass musik bygger på repetitioner som utvecklas och stegras och det gör på många sätt även nycirkus. En rörelse eller balanskonst som blir svårare och svårare. Och med den här musiken som språngbräda och studsmatta så sitter man som publik och voltar inuti sin mage tillsammans med cirkusartisterna. Det är ett associativt berättande fast konkretiserat i symbolik. Den röda tråden är inte dramaturgisk utan konkret och scenisk. Och slutar med att hela folkoperan vävs in i Ghandis spinnrock på slutet.
Den här operan är skriven på sanskrit som nästan ingen förstår. Kommer Ghandi-budskapet fram ändå?
– Ja, Ghandi kokade ju ihop hinduism och buddhism med Marx till någon slags moralistisk väg att vandra. Och ska man – på djupet inifrån – få insikt om ett budskap så är opera oslagbart som konstform tänker jag. Just för att man kan luckra upp tid och rumsförflyttningar och att man inte behöver vara redovisande för att opera i sig, är ju redan så knasigt och förhöjt.
Satyagraha är del två i Philip Glass trilogi om män som förändrat världen: Einstein on the Beach, Satyagraha och Akhenaton. Och verken introducerades vände de upp och ner på alla föreställningar om vad ett musikdramatiskt verk kan vara.
Att vända upp och ner på vad opera kan vara är väl något som Folkoperan har ägnat sig åt ganska hängivet på sistone?
– Ja, de har gjort mycket konceptkonst på sistone och då kanske tappat lite kontakten med sin kärnpublik – de som älskade Folkoperan för att det var på svenska och folkligt och begripligt i kontrast till mossiga Kungliga operan. Men det här är oemotståndligt – allt är glömt och förlåtet. Enda randanmärkning är att sångare och orkester blir lite överglänsta av akrobatik. Operan blir ett soundtrack till en cirkusföreställning.