Per Schlingmann och Aron Emilsson i panel på Folk och kultur Foto: TT

Öppen misstro mot kulturpolitikens inbillade neutralitet

Uppdaterad
Publicerad
ANALYS · Konstens frihet är ämnet för dagen på Folk och kultur. Först ut i en lång rad samtal och debatter är Per Schlingmanns panel, under den piggelina rubriken ”Går demokrati och en fri kultur att förena?”. Han som var de gamla nya moderaternas spinndoktor och framingartist har engagerats som vyvidgande gästkurator. Här möter vi öppen misstro mot kulturpolitikens förespeglade neutralitet – och dagens enda sverigedemokrat.

Per Andersson

Redaktör Kulturnyheterna

– Det går inte att främja alla sorters frihet samtidigt, säger Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson. Formuleringen tål onekligen att sugas på, men så mycket mer drastiskt eller tillspetsat blir det inte från hans sida.

Emilssons inledningsanförande är defensivt dimmigt och abstrakt, uppehåller sig vid grundläggande definitioner. På slutet trycker han in ett litet rutinmässigt angrepp på regeringen – det är de Mp-märkta kulturministrarna som står för en långtgående politisk styrning av kulturen, inte hans parti, menar Emilsson.

Trots att han håller en mild och sval framtoning blir Aron Emilsson sedan ändå påpucklad av de andra panelisterna. En sak som är sig lik i denna förändringstid: i kulturdebatt tar alla avstånd från SD, utom SD själva.

Det stora och växande partiet, som är den svenska politikens kraftcentrum, som alla andra måste förhålla sig till, det står fortfarande utanför den kulturpolitiska debatten och praktiken. Här på Folk och kultur, där så mycket av samtalet handlar just om SD-effekten på kulturpolitiken, finns bara en enda sverigedemokrat på programmet.

Emilsson får kritik för att hans parti visst vill styra kulturen, vilket är sant men inte något han tagit upp här, så debatten segnar till marken. Aron Emilsson var visserligen den som hemma i Stockholm initierade partiets kamp mot ”menskonst”, men han är en sverigedemokrat av Jimmie Åkesson-typ och inte kommunal Sölvesborgstyp: skicklig på att aggressionshämma med harmlösheter och gå till motattack med svårtagen skruv.

Moderatorn Schlingmann ställer en direkt fråga om Sölvesborg: är det rimligt att utfärda politiskt direktiv mot kommunala inköp av provocerande samtidskonst?

– Ja, säger Emilsson, det är rimligt. Men det måste förankras, man måste ta reda på kommuninvånarnas åsikt. Vill folk verkligen ha provocerande samtidskonst, när det är finansierat med deras skattemedel?

Frågan blir hängande när ingen i panelen har lust att hävda att så vore fallet.

Upplevelsen av konsensus är borta, sa Per Schlingmann i Kulturnyheterna igår när han skulle beskriva läget i svensk kulturpolitik. Och som så ofta vid ett vacklande konsensus upptäcker man att man inte är riktigt säker på exakt vad vi nyss var så överens om eller exakt hur principen om armlängds avstånd ser ut i konkret praktik.

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård verkar ta närmast lätt på styrning. Hans recept för frihet är marknadsmässigt: det viktiga är att det finns en mångfald av sinsemellan motstridiga styrande penningkällor. Han jämför med forskningen. Det finns politiskt beslutade satsningar på att driva forskningsresurser till klimatfrågor. Det är helt okej, men det får inte bli den enda forskningen (osökt kommer jag att tänka på att hans skola regelbundet anklagas för olämplig lyhördhet mot näringslivets krav och mecenaternas önskemål, senast i Mikael Holmqvists bok Maktelitens skola).

Hursomhelst är hans resonemang klen tröst för kulturbranscherna som ju typiskt saknar den där mångfalden av drivande finansiärer. Det är därför de är offentligt finansierade.

Den tredje panelisten är dramatikern och debattören Stina Oscarson. För inte länge sedan satt hon i Miljöpartiets arbetsgrupp för ett nytt kulturprogram – den som la fram ett förslag så genomsyrat av övervakning och kontrollbegär att det för evigt fläckat partiets trovärdighet, trots att det bara hamnade i papperskorgen. Nu beskriver Oscarson ett slags uppvaknande ur den konsensus hon skolats in i under sin bildningsresa in i kulturlivet.

Huvudteser: All finansiering innebär styrning. Politiker vill alltid styra. Det är en bluff att just den styrning som skapas i ett byråkratiskt, skattefinansierat system, ska kallas frihet.

Alldeles i slutet svävar Stina Oscarson ut i ett slags försvar för klåfingrigheten och styrlusten: kanske vore det bättre om alla partier öppet deklarerade hur de vill styra kulturen, och gick till val på det, så fick medborgarna välja.

Det är svårt att veta om det är ett spontant, nietzscheanskt hugskott eller en mer genomtänkt övertygelse, men tiraden sitter som den omtalade febertermometern i årets Folk och kultur. Det är tankar av och för vår tid.

Mot tanken på intressenas kamp om makten som det enda ärliga tillståndet, skulle en troende kulturbyråkrat kunna ställa tanken på ett öppet system med öppna regler och stark tjänstemannaintegritet. Men det görs inte här, den tanken får komma i ett annat panelsamtal.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.