Sin sista tid i livet ägnade Mozart åt att skriva sitt världskända requiem. Kompositören gick bort innan verket hann avslutas, och det färdigställdes senare av Mozarts student Franz Xaver Süßmayr. Den stundtals ljusa och dansanta musiken i dödsmässan står i skarp kontrast till den religiösa texten som vittnar om själens hädangång.

”Ett rikt uttryck”

Nu har Örjan Andersson och Skånes dansteater, tillsammans med Malmö operakör och Malmö operaorkester ledda av dirigent Olof Bohman, skapat ett gränsland mellan en värld av död och en värld av liv.

– Det är en bön för dem som har dött, som handlar om var vederbörande ska hamna – om det är uppåt eller nedåt, säger Örjan Andersson, koreograf, och fortsätter:

– Alla har vi en kropp och alla kan vi röra på oss. Jag tycker att det blir ett rikt uttryck när man ställer dansaren mot en annan grupp.

Vacker sårbarhet

I en stor trappa sammanförs dansare och körsångare i ett koreografiskt kollektiv. Den stora ensemblen utforskar dualiteten mellan civilisation, och den natur som kroppen utgör.

– Kroppen kan göra fantastiska saker. Den kan översätta saker som andra konstnärliga uttryck inte kan. Det finns en sårbarhet i kroppen som jag tycker är vacker, säger Samuel Denton, dansare.

77-årig dansare

Gästdansar gör bland andra den 77-årige balettdansören Niels Simonsen, som återtar scenen efter 32 år. Under hans långa karriär har en annan dualitet aktualiserats, nämligen den mellan den fysiska förmågan och det konstnärliga uttrycket.

– Det konstnärliga växer ju äldre man blir. Livserfarenheten kommer inte förrän man blir äldre, men som dansare är tiden väldigt kort, säger Niels Simonsen.