Det känns som att hälften av mina texter de senaste åren har handlat om James Franco. Det är inget jag har valt eller eftersträvat, utöver då att skriva upprepat om ”Spring Breakers”.
Kanske består populärkulturen helt enkelt av ca 50% James Franco just nu?
Nyliga ”The Interview”-skandalen är skyldig till minst 20 av de mindre spännande procenten. Lägg till Francos skådespelarknäck i frekventa blockbusters, stonerkomedier och festivalrullar (tre bara under årets festival i Berlin).
Eller hans oberoende hjärteprojekt, som bidrar till en stor del av mediasurret, även om få ser filmerna. Som ”Interior: Leather bar” där Franco fantiserat ihop ett innehåll till de censurerade delarna ur 80-talsthrillern ”Cruising” där Al Pacino går under cover i New Yorks läderbögscen. Eller dokumentären ”Kink” om BDSM-porrsajten med samma namn.
Francos olika konstprojekt är säkert värt några relevansprocent, liksom den där utskällda texten han skrev i Vice om hur han nästan hade sex med en knarkig Lindsay Lohan på L.A-hotellet Chateau Marmont.
Men, jag avviker från ämnet.
”Palo Alto” är baserad på Francos novellsamling med samma namn, om rikemansungar på glid i den lilla kaliforniska staden där Franco själv växte upp. Regisserad av lillasystern Gia från den anrika Coppolaklanen har filmen på förhandsstadiet redan blivit provocerande hipp.
Är detta då peak-Franco? N...jaej. Det finns voice-overs som inte förankras och enstaka moment av överspel från de unga talangerna, men på det stora hela är ”Palo Alto” en snygg och melakolisk ungdomsskildring.
I de soldränkta villaförorterna festar och dräller ett gäng high school-ungar utan egentliga mål. Centrum för storyn är April (Emma Roberts), klassens oskuld som inleder en osund relation med sin fotbollstränare Mr B (spelad av Franco själv). Samtidigt har hon förälskat sig i den snälle flummaren Teddy (Jack Kilmer). Nallebjörnsreferensen i namnet måste vara ett medvetet skämt.
Tonårspojken åker visserligen fast för onykter körning men har inte en elak cell i sin kropp. Och han drömmer också om April, men störs ofta av sin allt mer oberäknelige kompis Fred, vars sociopattendenser eskalerar för varje ny fest.
Miljön och människorna är välbekanta från historier som Bret Easton Ellis ”Less Than Zero” och Sofia Coppolas ”Virgin Suicides” men utan den cyniska ”ingenting spelar någon roll”-sensmoralen. Gia Coppola, som skrivit manus tillsammans med Franco, har helt klart ansträngt sig med casting. Särskilt Kilmer och Roberts i huvudrollerna är förbluffande älskvärda, för att spela bortskämda slynglar.
”Palo Alto” visar med små medel visar hur enkelt det är att sabba någon annans chans till lycka. Fetischer, fantasier och sexuell skam blir bränsle för ett grupptryck som hotar att förstöra vad som borde bli en pubertal, men vacker, kärlekshistoria. Det är nästan så att jag glömmer bort James Franco.