Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Pengar, ideologi och tjuvnyp: Sömngasen i kulturutskottet är utvädrad

Per Andersson

Kritiker

ANALYS · Kulturnyheternas Per Andersson ser kulturpolitikerna lämna fluffiga formuleringar därhän och i stället prata om reda pengar och dela ut tjuvnyp på Folk och Kultur i Eskilstuna – det märks att det är valår.

När partiprofilerna från riksdagens kulturutskott talar slipper man som åhörare de tomma skåltalsformuleringarna om hur viktig kulturen är. Detta är kulturpolitiska proffs, djupt insatta i samverkansmodell och andra komplexiteter i den reellt existerande kulturpolitiken. De vet var frontlinjerna går i den hårda riksdagspolitiska kampen: den som rör hur mycket pengar som ska fördelas till vad, och hur många röster man kan samla för sina förslag.

I fredagens paneldebatt på Folk och Kultur i Eskilstuna slapp man som åhörare också den trygga men ideologiskt avtändande tilliten till en dominerande samsyn, att man (Sverigedemokraterna undantagna) i grunden är överens om det mesta, som ofta kunnat sprida sig likt en sömngas från kulturutskottet.

Den gasen är utvädrad.

Här var ledamöterna ute efter varandra på ett sätt som åtminstone jag inte hört tidigare från denna samling politiker. Man högg mot varandras förtroendekapital och politiska anständighet, med avsikt att skada, men tydligt ideologiska argument. Det var bra, och lovar gott inför valrörelsen.

Oppositionen anklagar den rödgröna regeringen för att vilja styra kulturen. Då menar man sånt som att regeringen skickar riktade pengar till de kommunala musikskolorna och till de kommunala biblioteken (i det fallet uttryckligen avsedda att öka antal filialer och öppethållande).

– Så ni tycker att ni som sitter i riksdagen i Stockholm vet bättre vad kommunerna behöver än de själva! säger Centerns kulturtalesperson Per Lodenius.

Miljöpartiets Niclas Malmberg sliter åt sig mikrofonen och svarar att regeringen styr i så mening att man ger pengar till kulturskola och bibliotek, men man ger ju inga direktiv för själva verksamheten.

– Så du erkänner det själv att ni tycker ni vet bättre än de som är ute i kommunerna! hugger Lodenius tillbaka.

Det är sannerligen valår. Och kulturutskottets politiker verkar ha fått en rejäl adrenalininjektion.

De rödgröna partierna anklagar allianspartierna för att komma med vackra men billiga ord om kulturen, men inte ha några pengar att backa upp engagemanget med.

Ambitionsnivå är ordet som Gunilla Carlsson (S) klipper till med, när hon påpekar att den sittande regeringen lagt den största kulturbudgeten någonsin.

Oppositionen, och i synnerhet centerns Lodenius och liberalernas Christer Nylander, angriper systematiskt mot vad de och andra ser som kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) svaga punkter.

Biomomsen som inte kompenseras för de små landsortsbiografer som var avgiftsbefriade i det förra systemet, så kulturministern slår ihjäl ideella småbiografer.

Och båda drar fram det gamla miljöpartistiska programförslaget ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet” från 2015 som prov på regeringspartiets centralstyrande läggning i kulturfrågor.

I onsdags visade kulturminister Alice Bah Kuhnke tänderna så fort den gamla rapporten nämndes och sa att den var ett förslag som partistyrelsen slängde i papperskorgen och det är en vandringsmyt att den skulle ha någon politisk relevans överhuvudtaget.

Hennes partikamrat Malmberg i utskottet är mjukare i sitt mothugg: det var ett brett idématerial som lades fram för partistyrelsen, vissa idéer var bra och har redan genomförts, andra tar längre tid, åter andra har partistyrelsen valt att inte gå vidare med.

Jag tycker det är svårt att tolka: antingen uttrycker Lodenius och Nylander en verklig misstro mot ministerns respekt för kulturens frihet – eller också tycker de bara att det är ett effektivt tjuvnyp som Alice Bah Kuhnke hittills haft svårt att lika effektivt försvara sig mot.

Då och då klipper någon till Sverigedemokraterna, från höger eller vänster: med er vill vi hursomhelst inte ha något att skaffa. Angelika Bengtsson (SD) pratar liksom med sig själv när hon får mikrofonen, helt isolerad: Kultur ska skapa enhet inte splittring, säger hon och det ekar i undertexten under den lätt kryptiska retoriken.

Sannerligen är det valår, och sannerligen är kulturpolitiken vitaliserad.

Antagligen är det just dessa isolerade sverigedemokrater som orsakat det.

Ställda inför ett parti som vill att kulturen ska fostra en positiv nationell identitet har alla andra partier tvingats formulera varför de tycker det är fel. Tvingats formulera sina djupa övertygelser på nytt, i starka effektiva argument som tål hårda tag i fientliga debatter. Den sövande samsynen är utvädrad.

En grupp liberaler la i oktober fram en utförlig, ideologiskt genomarbetad motion med titeln ”En liberal kulturpolitik”. Stringent, ambitiös och spännande läsning av en sort man inte är bortskämd med inom svensk kulturpolitik.

Christer Nylander är en av motionens undertecknare. Kanske ett tecken på att liberalerna vill ha kulturministerposten om det blir regeringsskifte efter valet i september.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Senaste avsnittet i SVT Play