Det har varit mycket debatt kring idén med en kulturkanon ända sedan Sverigedemokraterna tryckte in den i Tidöavtalet, men för varje steg i processen tycks hela grejen bli allt mindre distinkt och betydelseladdad.

Nu har det blivit en bred process för att “göra svensk kultur tillgänglig för fler” – det vill säga det gamla vanliga kulturpolitiska målet. I kulturminister Parisa Liljestrands formuleringar blir kanonen ett verktyg för de oinitierade att initiera sig i kultursfären, medan det för Robert Hannah (L) blir ett verktyg för bildning och inkludering. Helt okontroversiellt låter det.

De viktiga frågorna står ännu obesvarade. Det blir kommittén, som börjar arbeta nästa år, som formulerar urvalskriterierna.

Ska det vara en lista över kultur som på något sätt handlar om nationell identitet, eller rentav stärker den? En sådan kanon vore djupt meningsfull i SD:s socialkonservativa ideologi.

Eller ska det vara en lista över bra kultur gjord av svenskar, av folk i Sverige? Eller sådan lista skulle väl kunna te sig okej för många, kanske till och med lustfylld, men knappast djupt ideologiskt meningsfull för någon.

Det är lindrigt sagt två helt olika saker, som avspeglar olika samhälls- och kultursyner.

Ska vi på musiklistan ha Hugo Alfvén för att han arbetade med folkmusikaliskt material, eller ska vi ha Allan Pettersson som på högmodernisters vis arbetade i en internationell stil? Ska ett tidstypiskt verk som Carl Johan De Geers “Skända flaggan!” kunna vara med, trots att den – som så mycket annan 1900-talskultur – fokuserar på att ifrågasätta entiter som nationell identitet? “Svik fosterlandet, var onationell!” Vad skulle ett sådant verk göra på en nationell kanon – och vad skulle en kanon vara utan sådana verk?

Eller, som kommitténs ordförande Lars Trägårdh antydde, ska det hela flyta ut i en inventering av levnadsvanor och samhällsutveckling i största allmänhet istället för en strikt topplista över kulturellt värde? Då är det inte mycket debattbränsle kvar i kulturkanonen.