Även om Björk som få andra utforskat det mesta under en sällsynt imponerande och David Bowie-lik karriär – från triphop till tolvtonsmusik – så blir en konstnärlig livslinje allt tydligare. Om detta är hennes dejtingskiva (som hon sagt i en intervju) så är romanserna gamla bekanta.

Det album som hon senast gjorde med pop- och klubbliknande musik, Volta, för tio år sedan känns rätt långt borta.

Här fortsätter hon som väntat i den nyklassiska och experimentella stil som alltmer blivit hennes värld.   

Här är sången och stämman i centrum precis som på Medulla 2004.

Den personliga historia texterna som började skrivas på Vespertine för 16 år sedan och på förra skilsmässoalbumet Vulnicura får en fortsättning.

Likaså närheten till naturen som vi hört i hennes musik på olika, men alltid nära, sätt genom kanske alla år. Främst då på förförra fullängdaren Biophilia.

Det är rena djurparken i ljudparken denna gång! Fågelsången hörs alldeles klart. Ljudbilden är ovanligt akustisk. Den blommar av läten och ljud, fast utan bas och block, med flöjt som mest framträdande instrument.

Det låter som en fortsättning på Vulnicura men utan andra upprepningar än de små signum i vokal uppvisning som alltid finns med i hennes musik. 

Björk vill vara nyast av alla. Precis som hon alltid är med allt i hennes sfär – bilder, teknik, utställningar, betalningsmedel (du kan köpa den med bitcoin), ja, till och med de selektiva utskicken av recensionsexemplar till press lär hon vara inblandad i. Personligen.

Utopia är såhär en i #metoo-tider träffande historia om kvinnokraft i en annan, bättre, återuppväckt värld.

Precis som det mesta annat Björk gjort under åren är hennes verk och tilltag ofta fascinerande som idé och konst. Samtidigt har det bitvis blivit kärvare att följa med i musiken.

Nya albumet har ett pärlband magi i sig, inte minst de fyra inledande spåren med sin klädsamma lätthet som rimmar fint med det optimistiska temat.

Senare in i albumet – hennes tidsmässigt längsta någonsin, för övrigt – blir det bitvis krångligare; svårtytt och möjligen också lite onödigt, outvecklat.

Hennes samarbete med artisten producenten Arca verkar bära frukt, men han är samtidigt kanske för mycket fan av henne för att vara det extra öra ett album som detta skulle behöva?  

Jag har själv följt Björk på skiva, scen och i intervjuer sedan hon slog igenom internationellt för 30 år sedan med gruppen Sugarcubes och nästan alltid, på något vis, hittat hem i det hon gör. Utopia får mig inte att stänga dörren, men jag hittar inte längre riktigt in.