Det är inte bara Senay Berhes fantastiska omslagsbild från en frisörsalong på Kungsholmen i Stockholm som får mig att varmt omfamna Timbuktus nya fullängdare med mångbottnade titeln ”Du gamla Du nya”.
Jag undrar om jag hört Jason Diakité lika bra? Med ena benet i den jazz och gamla-skolan-hiphop som han föddes med och den andra i den klubbiga house som passar honom så förträffligt bra, den vi hörde på hans svängiga, djupt berörande, underskattade hyllning till en av sina allra första producenter, Christian Falk, häromåret.
Texterna då? Som albumets namn antyder fortsätter han att berätta sin historia. Den om Sverige. Och honom själv. Som sammanfattades så starkt i boken och föreställningen ”En droppe midnatt”.
Det blir minnesbilder om dyra, nerspydda Timbalands på Slakthuset 94 och vita linor i natten, men allra finast är det när ”den tredje äldsta rapparen i landet” – hans egna ord – adresserar sin dotter.
På öppningsspåret på förra, nu sju år gamla, albumet får vi veta att han väntar sitt första barn. Nu är samma flicka lite större. De bygger lego ihop. Han tänker på framtiden. Hennes framtid. Med sin egen fars råd i bakskallen. Dumba Nengue. Det beredskapsliknande uttrycket från Mocambiqe. Var alltid redo att springa! I en värld där gränser stängs och stängsel byggs och rasismen jäser vidare. Pappa Jason påminner henne att det viktiga är att ställa frågor, inte nödvändigtvis ha alla svaren.
Timbuktu verkar inte vara lika stridslysten längre. Med åren har han vänt på perspektiven. Men utan att tappa tyngd. Och när 12 spår rullat ut sitter jag där med ett litet leende och hör en artist som är större än de flesta. En som tidigt tackade nä till att vara en del av hiphopens bokstavstrogna, utan istället ville nå högre, mer, bredare… och som 25 år in i karriären styr upp en egen restaurang, programledarjobb på Melodifestivalen plus en kommande bok om köttfärsås.
Det är härligt att höra med vilken lust han rappar och vilket flöde det är på både ord och musik. Producenterna Chords, som varit med nästan sedan start, och Collen har gjort ett fenomenalt jobb med att fläta ihop det hela.
”Jag e precis där jag vill va, men e inte riktigt klar” säger han i låten Koltrasten. Det låter bra. För oss som redan längtar efter mer.