Petra Markgren Wangler: Att svensk elektronika och dansmusik nu premieras med grammynomineringar i USA är inte konstigt.

Våra musikproducenter här länge varit världsledande om än mest representerade av legendariska Cherion studion och nutidens Red-One (Lady Gaga).

Swedish House Mafia har länge varit giganter i Europa och Robyn har sen 2010 tagit rejäl revansch på USA. Hennes agerande nu är mil ifrån den skivbolagsstyrda 90-talslansering när hon tvingades vara en typ av popstjärna hon inte var. Den här gången har hon eget skivbolag, egen bas i Los Angeles och gjort allt på egna villkor. Det har uppenbarligen gett resultat.

Mest intressant är det dock att trots att svenska politiker och närlingsliv envist under flera år har försökt marknadsföra ”svensk musikexport – det svenska musikundret” (som The Hives och Cardigans, red anm.) utomlands så är det alltså artister som bottnar i en självvald subkultur- klubbkulturen- som får uppmärksamhet.

Det säger något om att hjärtat måste vara med innan andra hakar på.

Vad definierar denna klubbkultur?

Petra Markgren Wangler: Nyckelordet är självvald när jag säger självvald subkultur. Istället för att vara skivbolagslanserade artister, artister som backas av stora bolag, handlar det nu ironiskt nog om artister som marknadsför sig själva och som vill tillhöra ett litet skikt.

Kulturnyheterna

Isabelle Espinoza