Benjamin Ingrosso vann och Felix Sandman kom tvåa. Vi visste att det skulle hända.
Vinnare av Eurovision song contest de två senaste åren har utstrålat blottad tokoriginalitet och personlig kamp. En underbar utveckling, men dessvärre inga kvalifikationer som stämmer in på Benjamin Ingrosso. Fast vem vet, helt plötsligt finns det noll nummer med potential att välta hjärtat och snyggast led-belysning vinner. Benjamins ljusshow är felfri.
Nu till programmet. Jag hade önskat mig att ”bli ägd”. Ett fett farväl pepprat med upprättelse. Det som sändes var sketcher och nummer som ville skriva mig och mina medkritiker på näsan. Vi vill bara såra men de vi sårar är större människor och älskar oss ändå. Översättning: produktionen är sur över kritiken men kan ta den för de vet ändå bäst.
Hm.
Under programmets gång har kvinnliga svenska artister med monsterkataloger tolkats av yngre förmågor. Det har varit fint. Men hur avslutades allt? Med Jan Malmsjö och lajdidaj-härliga a cappella-killar. Okej.
– Vår regissör har inte velat göra ett program med sarkastisk humor utan lyfta kärlek och alla människors lika värde, sa David Lindgren i en intervju efter genrepet.
Ett snällt tivoli i detta karga och snålblåsiga valår. God vision. Och funktionell. Jonas Sjöstedt (V) och Ebba Busch Thor (KD) satt trots allt tillsammans i publiken (Gud vet om det är bra eller dåligt). Men det går att vara både snäll och smart.
Vår bästa tid är inte nu, Jan Malmsjö. Och jag tror, till skillnad från många andra, heller inte att den var när Edward af Sillén senast skrev och regisserade programmets innehåll. Vi har inte bara en bra regissör och manusförfattare i Sverige. Det finns fler. Förhoppningsvis med visioner vi ännu inte vet att vi gillar. Och de behöver arbeta på SVT.
