Det börjar bli en stor och stark historia av Wilsons verk.
Sedan solodebuten ”Love & Youth” för 13 år sedan har hon berättat om ungdomen, om äktenskapet och moderskapet (”Hardships” 2009), om hennes bröstcancer och syn på politik (”Demand the impossible” 2013) och nu, trots att hon helst inte ville, trots att hon tänkt sluta med musik, om en våldtäkt och upplevelsen efter den, på nya ”Excorcism”
Jenny Wilson ville bli författare en gång, men hennes berättelser har aldrig stannat vid bara ord.
När hon sjunger om hushållsarbetet kan man höra skurborsten rytmiskt jobba i ljudbilden och handlar det om sjukdomen blixtrar det från röntgenkameran.
Men det stannar inte där. Slitet hemma färgas med slavars arbetssång och cancern, med en nordafrikansk folkmusik som kan läka och hela.
På ”Excorcism” använder hon sig av skrikande syntar, rytm och tunga ljudblock när hon beskriver det fruktansvärda som hände.
Det är ofta mörkt, rått och monotont men också färgstarkt och svängigt.
Hennes egen röst, den som stadigt och samlat sparkar tillbaka mot övergreppet, blir direkt många andras...
För Jenny Wilson gör inte bara musik om sig själv. Precis som alla stora artister fångar hon sin tid. Och denna gången hamnar hon rakt i en av världens mest omtalade frågor.
Det gör naturligtvis ”Excorcism” extra angelägen, men även utan ett #metoo visar detta brutalt uppriktiga album upp en artist som på alla plan behåller sin plats som en av våra mest intressanta röster av idag.