Madonna som sitt nya alter ego Madame X, vilket även är titeln på hennes senaste album. Foto: Reuters/TT

Musikrecension: ”Madame X är Madonnas bästa på 21 år”

Uppdaterad
Publicerad

Madonna har gjort sitt bästa album på 20 år. Nya Madame X är en färgstark och rik musikal om vår samtid och henne själv. Den träffar ofta rätt, men är också bitvis både bisarr och pinsam. Fast den klurigaste frågan är – vem ska lyssna? Kulturnyheternas Per Sinding-Larsen är fundersam.

När berörde Madonna någon på riktigt senast? Var det på hennes stilbildande mästerverk Ray of Light 1998? Eller på Music två år senare?

Det känns som om alla album som kommit därefter, under det nya årtusendet, har varit ”urmadonniga” försök att till varje pris vara världens mest moderna artist med hjälp av inköpt producenthjälp, småpolitiska utspel och, såklart; sex.

musikrecension

Ju mer desperat hon blivit av att ”strike the pose” bättre än alla andra, desto mer tycks publiken ha tröttnat.

Turnéerna har, fram till nu varit välbesökta (jag återkommer till detta), men det var kanske inte för att höra spår från fullängdare som MDNA (2012) och Hard Candy (2008) som Madison Square Garden såldes slut två gånger.

När drottningen av pop nu, för första gången på fyra år (minns ni Rebel Heart 2015?), ger ut ett album har något hänt. Med musiken. Och kanske också med Madonna själv? Inte för att hennes eviga, högröstade revolution helt uteblir, men det egna tonläget är mindre uppskruvat och känslan en aning annan.

Tro nu inte att Madame X på något sätt är en nedtonad och enkel historia, utan tvärtom det mest överbelamrade och kanske också ambitiösa hon någonsin skapat på de 14 album hon gjort sedan debuten för 36 år sedan.

Fullängdarens 15 spår sägs musikaliskt spegla hennes tid som bosatt i världsstaden Lissabon.

Vi får följa med på en musikalisk världsomsegling med latin, dancehall, poptrap, fado, batuque, afrikanska trummor, körer, disco, reggaeton, house samt små snygga, flörtiga ekon av hennes egna historia, inte sällan i rejält bearbetade arrangemang och produktioner. De flätas samman av texterna på engelska, spanska och portugisiska som handlar om tiden vi lever i. Och henne själv.

Madonna kämpar mot amerikanska vapenlobbyn, Donald Trump, antiabortrörelsen, åldersdiskriminering och försämringarna av HBTQ-personer och kvinnors rättigheter. Hon låter inte uppgiven, men inte heller sedvanligt stridsklar och ibland blir det bara platt och konstigt. Ungefär som kampanjaffischerna i den svenska EU-valskampanjen.

I makliga, vaggande Killers who are partying väljer hon själv att bli måltavla i angreppen mot utsatta. Det är säkert inte illa ment, men hur låter det egentligen när en vit rik superstjärna sjunger ”I will be gay if the gay are burnt, I'll be Africa if Africa is shot down, I'll be islam if islam is hated, I'll be native indian if the indian has been taken”?

Bättre blir det när hon speglar sig själv. I småkyliga, eleganta, discospåret I don't search I find (med spår av Vogue) berättar hon med klassisk självsäkerhet att hon alltid får det hon önskar medan hon i Looking for mercy visar motsatsen; en skör, naken, mer sällsynt sida.

Madame X är ett mastigt verk. Det tar nära nog en timma att lyssna igenom, men för den som orkar finns mycket. Här bjuds på långt mer än det vi hört på redan släppta utmärkta spåren Medellín, Quavo och Crave.

Festen i slagverkiga Batuka, stiliga Crazy, vackra God's Control och Come Alive plus sexiga Bitch I'm loca är bara något av behållningen på ett album som faktiskt blir en av pophistoriens största stjärnors bästa släpp på sisådär 20 år.

Ett album som inte direkt försämras av att hon fyra årtionden in i en imponerande karriär verkar sitta lite bekvämare än tidigare.

Det är som om Madonna, på något sätt, inte är lika desperat över att vara världsnummerett på allt längre. Visst har hon medvetna gästspel av rapparna Swae Lee och Quavo samt av stjärnor som Maluma från Colombia och Anitta från Brasilien. Och visst lyser en av de senaste årens starkaste musikaliska trender, latin, i olika former, starkast av alla tongångar på albumet.

Men, valet av hennes gamle vapendragare Mirwais som en av producenterna känns mer tryggt än trendängsligt. Och bara idéen att komma dragande med ett alter ego – Madame X – är ett val som i detta fall tillåter artisten själv att anta alla möjliga skepnander och yrkesroller. Det känns allt annat än popkultur 2019. Vem gör sådant nuförtiden?

Okej då, det gör Madonna. Som redan ikonförklarad gör hon ju allt (som den helt bisarra discooperan Dark Ballet med sitt sjuka tjackröstade Tjajkovskij-parti) och kan tillåta sig, till skillnad från lismande kollegor, att vara befriande oinställsam mot sin omvärld.

Men, för vem spelar hon nuförtiden? Vad betyder Madonna, hennes musik och utspel för en ung publik idag? Och för de som följt henne genom åren?

Det är en sak att slå igenom med popklassiker på 80-talet och provocera dåtidens konservativa inom kyrka och stat på olika vis. En annan att 30 år senare fortfarande vara relevant och inte bara en sorts kopia eller förlängning av sitt bästa forna jag.

Den 12 september inleds Madonnas nya världsturné i New York. På den förra, för tre år sedan, spelade hon på arenor inför tiotusentals i publiken. Denna gången konserterar hon i betydligt mindre lokaler. Men, inte ens alla de 2098 platserna till premiärkonserten är sålda. Kan Madame X ge lapp på luckan? Jag hoppas det, men är inte säker.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

musikrecension

Mer i ämnet