Kulturminister Amanda Lind (MP) presenterar regeringens förslag. Foto: Henrik Montgomery/TT

Public service-förslaget: ”Oförenliga intressen står emot varandra”

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Regeringen definierar med ett slags blind trosvisshet ps-bolagens kärnverksamheter som ljud (SR) respektive rörlig bild (SVT). Trots att konvergensen ju sedan årtionden tillbaka gjort en sådan enkel och klar uppdelning till historia. Det andra en beskrivning av SVT och SR som låter som en röst från Anitas och Televinkens tid, skriver Kulturnyheternas redaktör Per Andersson.

Per Andersson

Redaktör Kulturnyheterna

Det regeringen säger till mediebranschen och public service-bolagen är: Fortsätt som tidigare. Ni får hanka er fram på kompromissernas väg, ge lite och ta lite, hålla balansen. Ingen blir vinnare helt och hållet, ingen förlorare. Det blir ingen radikal lösning på grundkonflikten.

Det är jämna plågor.

Public service-proppen har ett nästan dramatiskt odramatiskt förhållningssätt till ett samhälls- och politikområde som ändå är rejält konfliktfyllt.

Det är inte politik som siktar på att komma till avslut, utan på att hålla spelet igång. Kanske inte så dumt när grundkonflikten är ett genuint dilemma, där fullt legitima, oförenliga intressen står emot varandra.

Och grundkonflikten är:

En gång i tiden var radio, tv, tidningar klart och enkelt separata medieformer. På den tiden startades offentligfinanserad public service inom etermedia. Nu gör alla medier en blandning av text, ljud, bild och video som distribueras digitalt. Detta gäller framförallt inom nyheter, och för SVT mer än SR. Men det ser ut så i hela medievärlden: tv-kanaler och tidningar i dag gör nära nog exakt samma nyhetssaker på nätet. Varför – undrar tidningsföretagen ibland – ska SVT få göra det med skattemedel medan vi får slita ihop varenda annonskrona på den magra och hårda marknaden?

Därifrån har det fötts olika idéer om att trä på public service-bolagen olika typer av prestationshämmande konstruktioner och reglementen.

En uppmärksammad sådan är förhandsprövningen av nya tjänster. SVT och SR ska enligt den självmant anmäla nya grejer till Myndigheten för press, radio och tv – som ska avgöra om bolagen vill expandera alltför långt utanför sina ursprungliga medieslag. Detta är ju en helt onaturlig sak för ett företag att göra, i synnerhet för ett företag som sysslar med yttrandefrihet, och ps-bolagen har demonstrerat sitt missnöje genom att inte anmäla någonting alls till förhandsprövning. Vilket irriterat de kommersiella bolagen.

Så nu ska detta skärpas, säger regeringen: även andra ska få anmäla nya saker till förhandsprövningen, inte bara ps-bolagen själva. Men det visar sig att skärpningen är ett illusionstrick, för samtidigt säger regeringen att endast det som hör till ”kompletterande verksamhet” kan prövas, inte det som hör till ”kärnverksamheten”. Bakdörren för den som inte vill skicka sina nysatsning till MPRT för en förnedrande förhandsgranskning står vidöppen.

En annan hämmande förordning som den parlamentariska public service-kommittén förde fram är att SVT och SR ska åläggas att ”fokusera på kärnverksamheten”.

Detta har blivit långt mindre debatterat men är enligt min mening långt mera diskutabelt. Det är en tankegång som förutsätter närgången styrning av journalistiska mediers innehåll – och som bygger på en verklighetsfrämmande analys av vad dessa medier egentligen gör.

I linje med utredningsförslaget definierar regeringen med ett slags blind trosvisshet ps-bolagens kärnverksamheter som ljud (SR) respektive rörlig bild (SVT). Trots att konvergensen ju sedan årtionden tillbaka gjort en sådan enkel och klar uppdelning till historia.

I regeringens förslag står till exempel:

”Att programföretagen upprätthåller ett tydligt fokus på ljud respektive rörlig bild även i sin nyhetsverksamhet är av stor betydelse för att värna en mångfald av lokala nyhetsmedier.”

Svårt att tolka som annat än ett direktiv att göra en mindre komplett nyhetswebb än man skulle kunna, för att lämna någon del av kakan till tidningsföretagen.

Vidare skriver regeringen:

”Längre artiklar utan koppling till ett nyhetsinslag eller ett klipp bör […] användas restriktivt.”

Och:

”Kärnverksamheten är att producera, sända och tillhandahålla radio- och tv-program till allmänheten.”

Det första en detaljsynpunkt av förvånande närgångenhet – där man förmodar att kultur- och demokratiministern skulle kunna vara skeptisk till t ex denna artikel, som inte har någon direkt tv-sänd motsvarighet.

Det andra en beskrivning av SVT och SR som låter som en röst från Anitas och Televinkens tid (1960-talet för er som undrar).

En radikal tolkning av sådana dogmer leder till att SVT och SR åläggs att på internet återskapa 1900-talsmedierna television respektive radio.

Men innan man blir alltför förskräckt drar man sig till minnes att regeringens public service-proposition 2019 inte är radikal politik. Den pekar inte mot någon slutstrid, utan manar till fortsatt harvande.

Public service ska ha fokus på ljud och rörlig bild, sa ministern på presskonferensen, men detta betyder inte ett förbud mot text.

Skönt att höra. Men knäppt att det faktiskt är en fråga som är på bordet på allvar.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.