Jag skriver den här texten när jag befinner mig på Helags fjällstation, 1043 meter över havet. Känslan att nå stationen är helande – ju hårdare motstånd, desto starkare rus av lycka väl på plats.

Jag har själv aldrig varit chef men jag föreställer mig att det ibland kan kännas ungefär på samma sätt. Omöjliga förhållanden, tuffa förhandlingar, oförutsedda händelser – men så pang – ett lyckat resultat, i teaterns fall en publiksuccé, en kritikerframgång, en konstnärlig triumf. Och ruset infinner sig – det var ändå värt det, arbetet var mödan värt, låt oss klättra mot nästa topp.

Rapporten om arbetsförhållandena på Kulturhuset Stadsteatern innehåller inte några egentliga överraskningar, men den är en tydlig och välbehövlig påminnelse om vilket arbete som behöver göras för att kulturverksamheten som pågår i allkonsthuset vid Sergels torg ska kunna blomma utan att det går ut över de anställdas välbefinnande.

Utredningen påvisar hur arbetsplatsen Kulturhuset har lidit av en oklar och osund mandatfördelning vad gäller beslut och rekryteringar. Med höga krav på verksamhetens självfinansieringsgrad har följt ett bitvis hårt ledarskap med pressade arbetsförhållanden och inslag av överdriven detaljstyrning.

Detta går inte att skylla någon person ensam för. Benny Fredriksson var en ledare som också uppskattades av många, för sitt driv, sin passion och sitt engagemang för att göra teater för folket, det framgår av rapporten.

Men han tycks ha varit ensam på sin topposition. Problem som har uppkommit kring ledarskap och organisation under årens lopp tycks inte ha tagits på allvar av ledningsgrupp och styrelse.

Rapporten visar att det finns mycket att lära för framtiden. Att det för Benny Fredrikssons fall slutade med tragedi är bara outsägligt sorgligt.