”Real Steel” bygger löst på Richard Mathesons 50-talsnovell ”Steel”, som också blev ett avsnitt av tv-serien ”Twilight Zone”, men lirar mer som en blandning av ”Rocky” och ”Järnjätten”, dock utan samma kvalitet.
Berättelsen utspelar sig i en snar framtid där människor har ersatts av robotar i boxningsringen. Charlie Kenton är en före detta boxare som numera livnär sig på robotboxning i de ljusskyggare arenorna. Han är skyldig en massa pengar och är inte vidare smart. Hans robotar kan åka på däng för att han kollar in tjejer på läktaren och när han får chans att köpa en bra fighter så lär han sig knappt hur den funkar innan han anmäler den till en toppmatch, med förutsägbart resultat.
Däremellan får han sin lille son på halsen, 11-årige Max som han tidigare inte haft någon kontakt med. Här följer så en far-och-son-historia som blandas upp med boxning mellan robotar – inte oväntat filmens bästa partier. Killarna kommer över en gammal sparringbot som snart blir en robot-Rocky som gör väsen av sig i boxningsvärlden.
Filmen har trots sitt kanske lite egendomliga upplägg faktiskt en del bra bitar. Man har smart nog blandat verkligt byggda robotar med datoriserade vilket får filmens nyckelfigurer att funka över förväntan, långt bättre än Transformers till exempel. Fighterna är koreograferade väl och otippat spännande vilket tillsammans med underdog-upplägget gör att filmen ofta tuffar på rätt bra.
Men för regin står Shawn Levy som gjort filmer som ”Fullt hus”, ”Natt på museet” och den vedervärdiga uppdateringen av ”Rosa pantern”, så föga förvånande peppras hela rasket med sockriga klyschor och enklast möjliga ingredienser, lika illapassande som den skrikiga produktplaceringen. De innefattar allt från parodiska skurkar i boxningstoppen till berättartekniska genvägar som Charlies punschiga uppträdande och ointresse för sin son, något som kanske funkat med en skådis med mindre sympatisk framtoning än Hugh Jackman men som här bara blir konstigt.
Men betygstvåan får ändå betecknas som stark, för överlag är det trots allt en rätt godmodig historia som kan funka fint för målgruppen yngre tonåringar och likasinnade. Alla andra bör dock välja något annat.
Jerker Peterson