Det är inte mycket som talar för kärlekshistorien mellan den unga Milla och den lite äldre Moses. Hon har cancer, han är pundare. Men Babyteeth är en livsbejakande, kärleksfull historia om hopp snarare än förtvivlan i ett svårt livsskede. 16-åriga Milla (Eliza Scanlen) lever med en diagnos som gör henne isolerad.

Vissa dagar orkar hon vara i skolan, andra kan hon inte ens stiga ur sängen. Hennes föräldrar är lika delar kärleksfulla som de är överbeskyddande, vilket inte är konstigt att förstå. Deras lilla flicka är skör.

Men en svag kropp är inte nödvändigtvis detsamma som ett svagt psyke, när strulputten Moses (Toby Wallace) ramlar in i Milla på en tunnelbaneperrong vet hon med all säkerhet att hon vill ha honom i sitt liv. Han stjäl, han ljuger. Men han har ett underbart leende och han visar ett genuint intresse för henne bortom sjukdomen, i alla fall så småningom.

Milla vet att hon lever på lånad tid, det vet hennes föräldrar också. Men där de gör allt för att den tiden ska bli så lugn och odramatisk som möjligt gör Milla tvärtom – hon vill fylla luckan med allt hon kan. Inklusive risken för hjärtesorg.

Moses blir en svår nöt för dem att knäcka, han är å ena sidan en tonårsförälders mardröm – en äldre, knarkande tjuv – men å andra sidan är det uppenbart att han väcker liv i deras dotter och skänker henne glädje.

Regissören Shannon Murphy berättar Millas historia i episoder, där varje scen är ett kapitel med en titel. Det fungerar bra förutom mot filmens slut där en del luckor uppstår. Men det gör ingenting, Murphy förlitar sig fullt ut på att huvudrollskaraktärerna förmedlar det som ska förmedlas och det gör de. I synnerhet Eliza Scanlen från Sharp objects är fantastisk i sin ömsom truliga ömsom sprudlande ungdomlighet.

Här finns ett varmt överseende med den unga människans fel och brister, långt bortom klyschor och nedlåtande välmening som annars är vanliga fallgropar i genren. Så oerhört befriande att se.