Den som går på teater för att fly verkligheten får inte sina förväntningar infriade genom ”Blank”. Här serveras en smocka, modell större – men inte i form av verklighetstrogen diskbänksrealism. Nej, här är ansatsen drömlik, eller snarare mardrömslik. Vi förs genom en föränderlig väv av berättelser, på klassiskt drömspelsmanér.

Pjäsens upplägg är förstås värt att stanna vid. Att, som Alice Birch har gjort, skriva hundra scener på temat ”kvinnor som på olika sätt varit inblandade i grovt våld” säger något om hur djupt och mörkt ämnet är. Att låta regissören själv välja ordning på scenerna vittnar om dramatikerns tro på teatern som kollektivt arbete. Texten blir till kött först i mötet med skådespelarna – och med publiken.

Inför besöket kan en timme och 30 minuter kännas kort. Men när jag sitter i min sammetsstol, med fysisk smärta i kroppen, känns det som mer än nog. Det gör ont att se ”Blank”. Men det känns också nödvändigt.

Tio skådespelare. Tio kvinnor. Men ett myller av röster – alla förankrade i verkligheten. Alla har medsystrar, som sällan syns. De tystas av skam, rädsla och det som ibland kallas kärlek. Alltför ofta slutar deras berättelser i våld och död.

Scenerna är korta men så skickligt skrivna att vi omedelbart förstår situationen. Varje replik bär en bakgrundshistoria. Även när fokus ligger på en enskild kvinna är kollektivet närvarande i bakgrunden, vilket ger uppsättningen en känsla av solidaritet och samhörighet.

Scenbilden är vacker. Ett träd i fonden, inbäddat i varmt ljus. Sommarklänningar. Stråkmusik som övergår i distade gitarrer, stämsång och folkmusik. Till en början känns de korta scenerna rumphuggna – vi vill veta mer. Vad hände med den gravida flickan? Barnet hon vill behålla, trots… ja, vad?

Så småningom bildar dessa anonyma öden en större helhet, koncentreras till några få frågor: Hur kan vi nå varandra? Rädda varandra? Vara varandra nära?

Finns det hopp? Jo. Slutscenen antyder att det ändå gör det.