Det har ju redan surrats en hel del om filmmakaren Tarik Salehs senaste film som vann manuspriset i Cannes i våras men nu kommer den alltså äntligen till svensk biograf. Precis som Salehs förra prisvinnare ”The Nile Hilton incident” dyker vi här huvudstupa in i den egyptiska elitens boningar. Även här handlar det om är korruption och ond bråd död men nu får också om de religiösa institutionerna en släng av den cinematiska sleven.
”Boy from heaven” är en dynamisk mix av film noir och (religions)politiskt drama, inte helt olik Umberto Eco-filmatiseringen ”Rosens namn” (1986), där Sean Connery letar mördare i ett kloster där illvilligt intrigerande munkar inte är så fromma som de vill framstå.
Tarik Salehs manus målar på samma sätt en mörk bild av de upphöjdas skenhelighet. Den bistra sentensen säger att mänskliga lustar alltid trumfar religiösa påbud.
Dramats huvudperson, Adam, är en ung fiskare från vischan vars läshuvud ger honom ett stipendium för att kunna studera till imam vid det berömda Al-Azhar-universitet i Kairo – sunnimuslimernas absoluta maktcentrum i världen. Strax efter att han kommit dit dör dock ”the Grand Imam” och Adam dras in i en smutsig maktkamp mellan stat och kyrka om vem ska få kliva in i det förnäma ämbetet (som så vitt jag förstår är i nivå med Påvens).
Säkerhetstjänsten vill ha en presidentvänlig stor-imam, och Överste Ibrahim (Fares Fares) får i uppdrag att värva en informatör på universitet, och valet faller på den bräcklige och lättstyrde Adam.
Fares Fares, ja… han bara växer och växer som skådespelare, gör här sin trötte överste med full emfas, med feta brillor och estetiskt funktionsvarierad frisyr. Han skulle lätt kvala in som en galen professor i Tintin – det blir nästan perukparodi där ett tag men sedan tar hans goda skådespelande över.
Huvudrollen är dock tunn, vi släpps aldrig in bakom hans märkligt kontrollerade fasad. Adam är en nyttig idiot för såväl säkerhetspolisen som filmmakarna, han är mest vårt fordon in i storyn. Men så är detta också en film som fokuserar mer på den politiska överbyggnaden än på den psykologiska utvecklingen hos de inblandade. Det tillhör genren.
Utvecklingen hittar vi i stället hos Tarik Saleh, som har gått från svensk habil regissör till internationellt gångbar filmskapare med bokhyllan proppfull av festivalpriser. Det som imponerar mest är hur han lyckas bygga trovärdiga, komplexa världar, på mikro- och makronivå. Främst det förstnämnda men han zoomar också ut till den stora bilden. Som i några av de avslutande scenerna där vi lämnar det klaustrofobiska dramat, kliver ut på gatan och ser tusentals muslimer som ligger på marken och ber, människor som hålls i ovetskap om sakernas tillstånd men vars liv påverkas av det som sker bakom maktens fasader.
Det är mäktiga och talande bilder som sitter kvar länge på näthinnan.