Scenen är ett skyltfönster, en Ikeabox, ett slags fiktiv utställningsyta för det autentiska liv vi förväntas leva. Där möter vi fyra vänner, fast nej – det gör vi ju inte. Vi beskådar fyra skådespelare som låtsas vara vänner och genast börjar bråka om just autenticitet. När är vi äkta och när spelar vi en roll? Vem har vi rätt att gestalta på scenen? Alla, eller bara de som är jämställda oss i samhällets hierarki? Pussy Riot, fransk revolution, blackface, får vi ens klä ut oss till päron?

I dag, när det ägnas spaltmeter i dagspressen till subjektets funktion i litteraturen, den vite cismannens privilegier och kulturell appropriering skakas teaterns hörnstenar i grunden. Teater är ju idén om förställning, att skådespelare knyter en tyst överenskommelse med publiken om att låtsas vara några andra, att för en stund leka den leken i hopp om att på så vis nå djupare förståelse. Men hur stor är risken att vi med denna teateridé reproducerar stereotyper, kränker och skapar än större motsättningar?

Dessa frågor har den danske regissören Tue Biering ställt sig. Samtidigt som han på allvar är intresserad av svaren kan han inte låta bli att göra komedi av en samtidsdiskurs i vilken det är svårt att orientera sig i begreppen. Det svänger om ”De skamlösa. Språket, skådespeleriet, musiken, kostymen, koreografin – allt är smart, initierat och slår medvetet knut på sig själv så många gånger att det är omöjligt att inte bli lika förvirrad som skådespelarna (låtsas vara?) på scenen.

Ensemblen ger sig ut på ett Mission Impossible i Malmökvällen för att fråga förbipasserande: ”Hej får jag spela dig?” och det blir till rörande liveprojicerade möten med ”verkliga” människor. Fyra civila aktörer intar scenen, representanter för de människor vi älskar att schablonisera, och det blir tydligt att skådespeleri inte bara handlar om röstresurser utan om att faktiskt gestalta.

Kontentan då? Med humor och slughet ställer Biering viktiga frågor om våra möjligheter att skapa mellanmänsklig förståelse på riktigt. Efter att ha sett ”De skamlösa” tror jag fortfarande att scenkonsten kan hjälpa oss nå dit.