Det våras för de gamla hjältarna. Nyligen såg vi Clintan som geriatrisk knarkkurir i The Mule, och här glider en annan av samma generations största stjärnor friktionsfritt in i paradrollen som gentlemannarånaren Forrest Tucker, en insats som har annonserats som megastjärnans sista. 

Tucker fanns på riktigt, höll på med sin lukrativa sysselsättning ända ner i graven. Under en tid på slutet blev han jagad och överlistad av den desillusionerade snuten John Hunt, som här görs av Casey Affleck – som om möjligt är ännu moloknare än vanligt. Hans lågmälda kamp med vardagen och jobbet ger den här lättviktiga skapelsen välbehövlig jordkontakt, men får inte mycket utrymme. Den kvinnliga huvudrollen görs av Sissy Spacek vilket såklart ger en del fina scener, det är trots allt två oerhört begåvade yrkesmänniskor som leker där uppe på duken, men hon får sannerligen inte heller mycket att jobba med. 

Här handlar det nämligen om Robert Redford, och ingen annan.

Och han är såklart ett genialt val till rollen. Främst för att han har gjort en karriär på att spela just den här sortens mytologiska Hollywood-figurer: alltså de intelligenta, charmiga yrkesförbrytarna (Butch Cassidy, Sundance Kid, Blåsningen, The Chase) som inte har många gener gemensamt med verklighetens brutala och knarkmarinerade brottslingar. 

Filmmakaren David Lowery (regi och manus) kan på så sätt tryggt luta sig mot Redfords dåtid, på gamla storroller och hans stjärnögda utstrålning: Tucker är som ett kompilat på den ärrade alfahannens tidigare värv.

Vilket i och för sig också blir lätt problematiskt. Om man till äventyrs skulle blockera alla biominnen av Robert Redford (omöjligt, jag vet, men rent teoretiskt) och bara ta Forrest Tucker för det han är på duken, framstår han som en hal och högst egenkär fifflare – medan Lowery vill få oss att tycka att Tucker är ett charmtroll.

Då är det ändå samme David Lowery som gjorde det oerhört vackra och sorgsna dramat A ghost story (direkt på vod i Sverige), men man får nog snarare se detta som ett beställningsjobb än ett verk kommet ur filmmakarens inre. Och visst är Redford en av de riktigt stora, en vandrade filmlegend men nu är det ju inte hans arv som ska recenseras här, utan Den siste gentlemannen, och den är rätt lam – en lös lyra som Redford kan smacka in i krysset. 

Det är en rånarjakt i rollatorfart – ganska behagligt men inte så eggande. Kul dock att de andra två tredjedelarna av Tuckers pensionärsgäng (The over the hill gang) utgörs av de gamla godingarna Tom Waits och Danny Glover.

Jo, det spritter till lite här och där, som plötsliga luftbubblor på ytan till en ingrodd insjö, annars är det en överraskande odramatisk berättelse som är Robert Redfords final. 

Å andra sidan är det ju många som har proklamerat sin sorti från filmbranschen, för att sedan komma in i matchen igen. 

Å tredje sidan talar tiden knappast för att det ska hända, det handlar trots allt om en skådespelare som passerat 80.