En cellist väntar på sina orkesterkollegor i Malmö. En blåslagen hemlös man kommer fram och frågar honom om pengar. I mötet som uppstår tränger sig cellistens förflutna på, minnena från den fattiga, otrygga uppväxten i miljonprogramsområdet Holma i Malmö. Så inleds Andrzej Tichýs ”Eländet”.

– Tichý skriver som i ett enda andetag, det är ett slags modernism hundra år efter Joyces Ulysses, Mollys monolog fast på Centralstationen i Malmö på väg mellan Rosengård och Vår Frues Kirke i Köpenhamn, säger Ingrid Elam.

– Associationsflödet är rastlöst. Namn, händelser, tidningsrubriker, boktitlar och bilder från förr strömmar huller om buller i högt tempo utan pauser och i kontrast mot den moderna konstmusik berättaren nu spelar och som söker sig till pauser och tystnader.

Ingen lättläst författare

Ingrid Elam beskriver berättandet som en slags surrealistisk realism, utan början, mitten eller slut. Istället går det runt, runt.

– Tichý fångar med sin språkliga virtuositet en tudelad verklighet där det läcker mellan det välordnade och ett namnlöst elände bortom politik och samhällsplanering, det är ett som inte vill synas och ingen vill se men som måste göras synligt, säger Ingrid Elam.

– Tichý är ingen lättläst författare även om den här boken är mycket stramare än hans förra ” Kairos”. Denna är som ett kammarmusikstycke i stället för full symfoni. Det gäller att ge sig hän åt flödet och lyssna på Tichýs röst som är så musikalisk och rytmisk. Som han själv skriver: ”det är vår uppgift att i mörkret bli varse det ljus som försöker nå oss”. Det är en väldigt vacker formulering.

Se hela recensionen i klippet ovan.