I en gudsförgäten håla i indiska Guajarat dräller den nioårige Samay omkring kring tågrälsen och tittar på solen genom olikfärgade glasskärvor. Allt är tråkigt och spännande. Livet är fattigt, men inte eländigt. Samays pappa är en bitter man som efter att ha hamnat på obestånd säljer te på en tågstation och hatar stora drömmar. Ändå händer det osannolika att han bjuder med familjen på bio. En upplevelse som förändrar Samay i grunden.

Varifrån kommer ljuset? Hur fångas det in och blir bilder som rör sig? Samay betraktar trollbundet dammpartiklarna i projektorns flämtande ljussken och snart börjar han skolka från skolan för att planka in på den lokala biografen. Nästan lika snart blir han upptäckt och portad från bion

Målmedveten, som enbart en nioåring med huvudet på skaft, tar det inte lång tid innan Samay ingår ett avtal med biografmaskinisten Fazal. Samay förser Fazal med vällagad mat hemifrån och får i gengäld se alla filmer genom maskinrummets lilla lucka. Religiösa filmer, ogudaktig action, sexiga musikaler… Samay ser allt. Och jo, vi får även se honom titta på ett barnförbjudet klipp ur regissören Pan Nalins egna film Angry Indian Godesses.

Filmtjuven” är en kärleksförklaring till 35-milimeters filmrullar och dess förmåga att skapa magi. Pan Nalin dröjer sig gärna hos biografmaskinistens bestyr med att trä och spola upp filmen, klippa och häfta ihop. Det är filmromantik i kvadrat, blicken på projektorns alla snurrande hjul nästan erotisk. Den lätt cyniske Fazal (”Film är bara till för att lura folk”) är en nödvändig livboj i en film som annars dränker sin publik i cineasm.

Digitaliseringen hotar den gamla projektorn, det nya snabbtåget hotar den lilla byn då det kommer swisha förbi stationen utan att stanna. Hatar Pan Nalin modernisering? Nja, snarare verkar han avsky automatisering och hans filmälskarfilm är mer en hyllning till påtagligheten i mekanik och fingerfärdigt hantverkskunnande. Oavsett om det är omsorgsfull matlagning eller en hemmasnickrad biograf. Samay skapar sin egen camera obscura i en mörklagd tågvagn och gör en projektor med cykelhjul och trampsymaskin, själva fiffigheten är ljuvlig att se. Den unga skådespelaren Bhavin Ramari med koncentrerat och öppet ansikte också.

Filmtjuven är pepprad med blinkningar till filmhistorien, och om någon missat att det handlar om film så läses en lång rad filmskapares namn upp i en lika suggestiv som övertydlig scen efter att biografen digitaliserats och både projektorn och filmrullarnas celluloid återvunnits till döda vardagsföremål.

Pan Nalin ropar ut sitt budskap med stora, tydliga bokstäver. Men han gör det så genuint och uppriktigt och det inte går att värja sig mot den här charmige lille filmtjuven.