Sorg är svårt, både i verkligheten och på film. För att verkligen förmedla den på duk krävs både starkt skådespeleri och en regissör med känsla för de små nyanserna.

För 17-åriga Agnes (Felicia Maxime) kommer tragedin plötsligt och hon parerar den med festande och utlevande, testar på att vara någon annan på alla sätt. Någon som syrrans pojkvän Noel (Edvin Ryding) skulle kunna bli kär i.

Men förr eller senare måste man ta uti med känslorna och filmen leder spikrakt till den lika förväntade som nödvändiga förlösningen som kommer sig av att man vågar möta sanningen.

Sigge Eklund är känd främst som poddare och författare. Gissningsvis var det de stora känslorna – kärlek, vänskap, sorg, försoning – som lockade honom att välja en ungdomsfilm med konventionell dramaturgi för sin debut som filmregissör. Eklund är en sinnlig person. Ta bara hans bok ”Livets små njutningar” (2021) där han radar upp 47 saker ”som gör livet värt att leva”. Boken fick en hel del hån när den kom, den kallades banal och klassföraktande. Men den vittnade om hur mycket han tänker på känslor, intryck och detaljer.

Här märks det i en påtaglig omsorg för att allt från dialog till foto ska kännas äkta. Handhållen kamera, tonårssnack om absolut ingenting, ett väl valt soundtrack. Att huvudrollsfigurerna ser ”Fucking Åmål” är ett sätt att säga att man tar genren på allvar.

Att ge Zara Larsson en liten debutroll (hon klarar sig fint) får ses som ett försök att höja filmens cred. Men sådant spelar mindre roll när det också finns plågsamma scener där gymnasieelever ska spela teater och pinsamma tonårssnack om fest och snygga killar som sänker tonsäkerheten.

Sorg är som sagt svårt och även om här finns mycket att glädjas åt – just stämning och foto är det man lyckas bäst med – är berättelsen ett sedvanligt uppbyggt drama som har svårt att lyfta.