En fyrtio år gammal uppsättning från England – hur spännande är det? Jag har faktiskt sett just denna legendariska operaproduktion en gång på 80-talet. Det var på det berömda lantliga operahuset i Glyndebourne i södra England där publiken idkar smoking-picknick i pausen. Men jag minns det kanske mest för att svenske Curt Appelgren gjorde den stora rollen som Botten Vävare i detta oerhört engelska sammanhang.

Varför Malmö Opera har valt att importera och återbruka denna Midsommarnattsdröm har jag undrat tills jag såg premiären i lördags. Den är ett av Peter Halls största mästerverk – sir Peter Hall, den uppburne regissören som gick bort 2017. Han var teaterunderbarnet som introducerade I väntan på Godot, som grundade Royal Shakespeare Company, kort sagt: Englands störste. Och denna Midsommarnattsdrömmen har fått revival så många gånger att man för en gångs skull kan använda begreppet ”tidlös”.

Här är det koreografen Lynne Hockney som anlitats för att rekonstruera produktionen för Malmö. Hon har gjort det flera gånger tidigare, i samarbete med Hall, som bad henne att göra älvorna – som sjungs och ageras av små killar – mindre gulliga.

Vilket bara gör det ännu mer förtjusande och drömskt. En förtrollad förening av musik och teater, av poesi och buskis, allvar och humor. I sann Shakespearsk anda till Brittens subtila och fyndiga musik. Personligen har jag heller aldrig tillgodogjort mig Shakespeares text så nära som här. På Malmöoperan, märkligt nog...

Det är kanske tack vare Benjamin Britten, tack vare Peter Hall och inte minst den dubbla textmaskinen. Här följer man både det underbara, 400-åriga originalet och den moderna svenska översättningen. Och förstås en utsökt sammansatt solistensemble, med bland annat importerade engelska gossopraner – och Malmöoperans fina orkester.

En gång för åttio år sedan var det pjäsen En midsommarnattsdröm som invigde detta ståtliga hus signerat Sigurd Lewerentz. Nu är det operan En midsommarnattsdröm som öppnar upp det igen. Perfekt!