Med låtar som “Du ska va president” och “Var e vargen” var Imperiet ett av Sveriges bästa band. Ändå verkar de idag halvt bortglömda och ses av många mest som ett av Thåströms mellanprojekt.

Förväntningarna på denna sällsynta Imperiet-dokumentär är därför höga. Inte minst eftersom det bjuds på nya intervjuer med just Joakim Thåström, en av rikets mest medieskygga personer. Girigt slickar man i sig varje ord. Spolar tillbaka – sa han verkligen så? Ja. Men var är följdfrågorna?

Detsamma gäller resten av intervjupersonerna. Man har lyckats få tag på ett fan från spelningen på Kuba, men hon fladdrar mest förbi. Stry längtade hem till Skåne, men varför? Och Thåströms svidande dåliga samvete över att ha kickat Per Hägglund från bandet lyckas regissören Balsam Hellström inte få honom att prata om överhuvudtaget.

Filmen hastar ständigt vidare, stannar aldrig till vid det som bränner. Och när eftertexterna rullar är jag fortfarande hungrig – det är smulor jag fått. Men visst finns det gott om spännande arkivmaterial och tidigare opublicerade bilder. Och till filmens försvar så är det väl egentligen ingen dokumentär om Imperiet, utan snarare en film som genom Imperiet vill berätta om ett 80-tal då Sverige tog stor plats inom världspolitiken och många svenska artister var politiskt engagerade.

Kraven på det som kommit ur punkbandet Ebba Grön var förstås extra höga men det är ändå som en glimt ur ett annat universum när de radar upp allt de gjorde som ansågs sell-out. Att ta betalt för konserter eller spelas i P3 till exempel.

Att de sålde platina och hamnade på Svensktoppen verkar än idag framkalla plågsamma minnen för Thåström. Spola fram till år 2024 när artister är lika med influencers och inte kommer ifråga för ett skivkontrakt förrän de kan visa upp minst ett tusental Tiktok-följare. Varken Ebba Grön eller Imperiet hade blivit sajnade idag, så mycket är säkert.