Vilhelm Blomgren som Gösta och Amy Deasismont som Melissa. Foto: Memfis film/HBO Nordic

Tv-recension: Provocerande snällt i Lukas Moodyssons Gösta

Uppdaterad
Publicerad

De internationella strömningstjänsterna satsar på lokalt anpassat material och nu har turen kommer till Sverige. Först ut var Netflix med originalserien Störst av allt och nu är det dags för HBO:s första originalserie Gösta, av Fucking Åmål-regissören Lukas Moodysson. Kulturnyheternas Lydia Farran-Lee har sett den.

Gösta (Vilhelm Blomgren) är 28 år och har precis flyttat till en stuga utanför en småländsk småstad för att arbeta som barnpsykolog. Gösta har som livsmål att vara så snäll som möjligt hela tiden. Han ger pengar till tiggare, hjälper främmande tanter med matkassar, även om det innebär att han missar sitt tåg till flickvännen i Stockholm och erbjuder sig att skjutsa killen som försöker sno hans cykel.

Snällhet är en underskattad egenskap som sällan används inom fiktionen som främsta karaktärsdrag, eftersom den är så förvillande lik tråkighet. Det är väldigt svårt att göra en genomsnäll person intressant och det är regissören Lukas Moodysson väl medveten om. Det är nästintill provocerande att se Gösta försöka slå knut på sig själv för att vara andra till lags och det tycker även personerna i Göstas närhet. Flickvännen Melissa är jättekär i Gösta, men frågar hela tiden varför han ”alltid ska vara så bra hela tiden”, Melissas bror uppmanar henne att göra slut eftersom det är ”sjukt” att vara så snäll som Gösta och hans pappa tycker att han är en tråkig tönt.

serierecension

Gösta handlar egentligen inte om någonting. Personer som presenteras tidigt i serien, som flyktingen Hussein som bor med Gösta, visar sig sedan inte ha någon betydelse. Göstas pappa (Mattias Silvell) är filmschablonen strulig klantpappa upphöjd till tio och stickspåret om relationen mellan Gösta, Göstas pappa och Göstas patient är inte helt trovärdig.

Men det gör inget, för det som mest slår mig när jag ser Gösta är att jag saknat Lukas Moodysson. Det finns ingen annan som kan göra en komedi med inslag av nattsvart depression och självmordstematik och fortfarande vara just snäll. Skämten är sällan på någons bekostnad och det är genomgående charmigt. Även om nästan alla personer i Gösta är dubbelt så irriterande som de mest irriterande personerna i Moodyssons andra långfilm Tillsammans (alltså jätteirriterande) så de så välskrivna att man gladeligen tillbringar nio halvtimmesavsnitt i deras sällskap.

Den tydligaste skillnaden som HBO tillfört är att den grovkorniga hemmafilmsestetiken vi är vana att se i Moodysonfilmer är utbytt mot ett mer HBO-kompatibelt snyggfoto.

Höjdpunkten i serien är flickvännen Melissa. Efter en lång rad ”starka kvinnor” i fiktionen är det befriande med en högst mänsklig, gnällig tjej som helst slipper hantera något som är jobbigt på egen hand. Figuren ”gnällig flickvän” är här inte ett hinder för sin huvudrollsinnehavande pojkvän, utan den publiken ska identifiera sig med. Amy Deasismont (mer känd som Amy Diamond) använder precis lagom mycket besvikna hundvalpsögon och gnällig röst för att göra Melissa till seriens roligaste person.

Gösta har premiär på HBO Nordic första juli.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

serierecension

Mer i ämnet