Heidi Bergman (Julia Roberts) jobbar som traumaterapeut på ett boende för krigsveteraner och har en mardrömslik chef som hela tiden ringer med en lång lista med krav, samtidigt som han försöker vara kompis. Det framgår snart att något skumt är i görningen på boendet.
I en parallell berättelse har tid förflutit och Heidi jobbar som servitris och besöks av en myndighetsperson med besvärande frågor om vad som egentligen pågått på veteranboendet och vad de forna soldaterna fått för behandling.
Homecoming – både tv-serien och poddradioteatern den bygger på – är vagt besläktade med samhällsdystopier som 1984 och Du sköna nya värld: språket och miljöerna har en sorts överstatlig lydnadsaspekt över sig.
Skillnaden är att ondskan i Homecoming inte tar form i en stat som övervakar allt – utan snarare ingjuter samma byråkratiska hopplöshetskänsla som att sitta i timmar i telefonkö och ständigt kopplas vidare till fel person.
De obehagliga typerna är läskiga mellanchefer och miljön präglas av själadödande företagskultur. Men vad är obehagligare än ett stort maskineri där man inte riktigt vet vem som håller i spakarna? Rollfigurerna verkar ha lärt sig vad för sorts värld de lever i och litar inte fullt ut på någon.
På veteranernas boende/klinik går allt i grått och dova färger som bryts av med urvattnade pepp-budskap som en neonskylt med ordet ”to life!” Heidi och hennes patient Walter Cruz (Stephan James) ska utgöra de mänskliga värmepunkterna i den sterila värld som Homecoming byggt upp.
Som alltid är det lite svårt att inte jämföra med förlagan. I podden Homecoming är Heidi (Catherine Keener) kompetent, men frustrerad, förvirrad och nervig – något som adderar en dimension av obehag. Julia Roberts nedtonade spel känns mer samlat. Känslan av att allt kan rasa samman när som helst är inte lika stark, det är nästan som att man väntar sig att samma typ av rättvisa revansch som Roberts fått i Pretty woman, Erin Brockovich och Mona Lisas leende ska uppenbara sig. Däremot fungerar personkemin mellan Roberts och Stephan James bra.
Som thriller är Homecoming både effektiv och oväntad. Spänningen är genomgående hög och bristen på mördare och poliser är befriande. Berättarstilen känns klassisk, men inte gjord eller trött.
Visst, det finns fingrande i arkivskåp och funna dokumentfiler med tillhörande aha-moment, men den övergripande känslan av vara fången i ett obegripligt system och ett skickligt invävt element av minnesförlust är mer effektivt än mördarjakt.
Homecoming kan ses på Amazon Prime. Varje avsnitt är ca 30 minuter långt och finns i tio delar.