Richard Strauss mytologiska opera Elektra hade ursprungligen premiär 1909. Nu intar den Göteborgsoperan, i en uppsättning av deras konstnärlige ledare Stephen Langridge.

Berättelsen kretsar kring ett klaustrofobiskt kretslopp av hämnd och mordiska begär, som tar sin början när Elektras mor mördar hennes far. Elektra blir själv besatt av att hämnas, och eggar sin bror till blodiga dåd. Kulturnyheternas Ella Petersson har stigit ned i mörkret som utspelar sig på operascenen i Göteborg.

Det är en brutal historia det här?

– Ja, i Grekiska dramer handlar det ju sällan om synd, ondska eller samvete, utan om ett eskalerande förlopp av konsekvenser i en ambition att återställa någon slags ordning. Jag måste mörda för att hämnas, och så vidare…

– Men vid tiden då Hofmannsthal skrev librettot till Richard Strauss opera så låg sekelslutsångesten i nacken och Sigmund Freuds teorier var på modet, så operan Elektra är mycket mer grävande i människans mörkaste skrymslen än i Sofokles förlaga. Elektrakomplexet kallas det ibland, som en motsvarighet till Oidipuskomplexet.

– Och även musiken är komplex och bitvis brutal, skriven för en jätteorkester. Elektrapartiet är bland det mer krävande man kan ge sig på som dramatisk sopran.

Och där fick de på kort varsel hitta en ny Elektra?

– Ja. Annalena Persson har varit sjuk och kommer att sjunga senare, men på premiären hörde vi den rutinerade tyskan Sabine Hogrefe, som absolut kunde sin Elektra både vokalt och sceniskt trots att hon måste ha haft väldigt kort repetitionstid. Det var habilt men kanske inte slående.

– Men när vi nu pratar sångare: Katarina Karneus som gjorde modern Klytaimnestra är nästan alltid formidabel. Och systern som sjöngs av Carolina Sandgren hade en ton som ett omedelbart ledljus.

Så vad blir det för betyg? Hur många blodiga knivar av fem?

– Utan att sticka kniven i någon så känner jag mig lite kluven… Det är en hård föreställning med kallt ljus och tortyrmässig scenbild. Dansare och stumma roller gestaltar både förhistoria, och ett cyniskt och cykliskt konsekvensförlopp i dödande.

– På så vis är det här en Elektra som står närmre Sofokles än Freud. Och det är ju nästan uppfriskande modernt. Men man känner sig inte tillräckligt misshandlad när man går därifrån. Känslan är varken hackat eller malet utan hugget som stucket.