Robert Hurula Pettersson lämnade sitt Luleeeååå när han var tjugotvååå, men har sedan sitt första solalbum 2014 återvänt dit för att berätta vad som hände. Och på tredje albumet Klass gör han det mer och naknare än någonsin tidigare.
Här ser vi honom – det oönskade barnet – gömma sprit och knivar i lägenheten som styrs av en totalt oberäknelig och alkoholiserad styvpappa. Han berättar om när de bröt sig in i byggjobbarbaracken och använder polisens mugshotporträtt på honom som albumets omslagsbild. Titta en gång till på hans blick.
Hurula ger oss inte bara en bit av sitt liv. Detta är en berättelse om människor som ramlat utanför alla appar och regler. Han berättar om livet mellan en grusad parkering och den där självmordsbron, där psykisk ohälsa med tillhörande obligatorisk självmedicinering är så vanligt att det är ett normaltillstånd.
Det är det albumet Klass handlar om. Konsekvenserna av att vara utslagen. Här hålls ingen rättegång mot politiker eller någon utanförskapsaktig kvasianalys. Det bara är som det är ...
Hurula är rätt ensam om sin sak. Hur många andra belönas med Grammis och Guld för att skrika sig hesa på ordet ”miljonprogram”? (Hjälp mig, när hördes begreppet senast i svensk popkultur, jämfört med dagens ”orten”?)
Det känns som denne tornedalske punkpoet sjunger om ett rike som ingen längre talar om. Hur många andra stora röster diktar om tras- och fattigsverige i dag? Vart tog den landskapsmålningen vägen? Den som var så obligatorisk överallt, inte minst i media, när jag växte upp mellan progg och punk under 1970- och 80-talet.
Hurula är som stor artist också rätt ensam om att låta som han gör. Han larmar och skriker och låter gitarrerna vråla de med. Det var stort och självklart för 40 år sedan. I dag finns också en levande likadan scen, men den är sparsamt representerad på Spotifys stora hiphop- och elektropopfyllda spellistor.
Samtidigt står han inte still. Producenten Per Hägglund har gjort ett fint jobb med att låta Hurulas punkrötter från debutalbumet möta små moderna arrangemang i instrumenteringen och produktionen, samt att hitta fler nyanser och stämningar. Allt detta på en fullängdare där det för övrigt råder en urklassisk ordning och reda över helheten.
Klass är i ännu högre grad än sin föregångare Vapen till dom hemlösa (2016) ett försök att skapa Det Stora Kompletta Klassiska Albumet, med allt vad det innebär. Från den ursvenska, euforisuktande, pompösa men vemodiga skrålsångsvänliga överrocksspåren till kärleksballaden och de avslutande stråkarna.
Allt som allt låter det som om vi är på den forna, turnerande endagsfestivalen Kalas med Thåström på en scen, ett Kent (ungt sådant) på en andra plus kanske, en aning Weeping Willows på en tredje scen.
Det är inget dåligt kliv framåt på vägen mot det stora berättandet. I ett liv som kunde blivit något helt annat.