– Det är groteskt!

– Nej, det är Versaille.

Meningsutbytet ringar in själva kärnan i det omtalade spektakel där Johnny Depp ses som den vitpudrade kung Ludvig XV och Maïwenn i huvudrollen som kurtisanen Jeanne du Barry. Har man en fäbless för absurda palatsintriger med intrikat regelstyrt hyckleri, och inredning som ser ut som ett macaron-konditori doppat i guld, är ”Jeanne du Barry” en fest.

Det börjar med en sagolik berättarröst som redogör för hur det utomäktenskapliga barnet Jeanne blir Ludvig XV officiella älskarinna. Pastorala motiv med centralperspektiv visar den vackra unga kvinnan som med huvudet på skaft och med näsan i en bok, tar sig sängvägen in i de finare salongerna. Mamma är med som hallick.  

Mångsysslaren Maïwenn (som bland annat fick barn med Luc Besson som 16-åring, spelade blå utomjording i ”Femte elementet” och prisades i Cannes för sin film ”Polisse”) ger Jeanne agens och humor, gör henne till mer än en beräknande lycksökerska. Hon skrattas åt de bisarra ritualerna: avancerade nigningar, kungens morgontoalett och regeln att kungens älskarinna måste vara en gift adelsdam.  

Johnny Depps kung är en lakonisk och trött filur. Det är inte i det loja som han excellerar, snarare i energisk prillighet. Här håller han sig mest ur vägen för att ge plats åt Maïwenns tolkning av en färgstark och normbrytande kvinna. 

Trots du Barrys exceptionella livsöde är det svårt att engagera sig i slottets intriger, de absurda fjuttigheter som skapar bottenlös olycka i en överdådig miljö. De elaka prinsessorna är inte bara gemena, de är också riktigt fula. De får sin nya svägerska Marie Antoinette att frysa ut den vackra och chosefria Jeanne och plötsligt är sagan lika simpel som Askungen.  

Filmen vill berätta historien ur den bespottade skökans perspektiv, ändå känns det som att även denna radikala idé blir bländad av Versailles guld och går vilse i salongerna.