”K-pop: Demonjägarna” är alltså Netflix största hit någonsin. Den hade premiär redan i juni och verkar ha gått vuxenvärlden, och kritikerkåren, förbi. Som så mycket annan magnetisk barn- och ungdomskultur har den nått fram till målgruppen på en global skala, utan att vuxna förstått någonting.

Själv hade jag aldrig hört talas om denna dundersuccé, men självklart hade mina barn sett filmen. Och visst känner jag igen flera av låtarna när de väl kommer, de har ju sjungits (och dansats!) i mitt kök, med en disträ förälder som publik. Sent ska syndaren vakna.

Jag förstår dragningskraften i berättelsen om de tre demonjägarna i superpopgruppen Huntr/x. Det är nämligen en riktigt rolig film, med starka och ganska flippade karaktärer, fina detaljer och ett par låtar som direkt sätter sig på hjärnan.

Popstjärnorna är inte bara i underhållningsbranschen, den överjordiskt välsmorda tjejtrion använder nämligen sina sångröster för att skapa en skyddsbarriär mot ondskan, demoner styrda av den genomruttna kraften Gwi-Ma. De demoner som slinker igenom slaktar tjejerna med lasersvärd på sin fritid. De är en del av en flerhundraårig obruten linje av demonjagande sångerskor.

Regissören Maggie Kang har hämtat stoff från koreansk folktro, blandat det med modern anime, frågor om ont och gott och ett par riktiga bangers. Den medvetet stela animationen i sång- och dansnumren är svår att tugga i sig som novis på anime (eller ”aeni” på koreanska) men floden av roliga detaljer väger upp.

Att manifestera ondskan i det tvålfagra demonpojkbandet Saja Boys – med den lömska planen att ta över alla fans från Huntr/x, är både stor humor och skön självdistans till K-pop som fenomen. Saja Boys lockar publiken med skönsång och så magmuskler lika välräfflade som majskolvar, vilket leder till att fansen överhettat gråter popcorn. En detalj jag är glad att jag har fått vara med om.

Historiens upplösning blir en smula underväldigande, men jag tar nöjt med mig popcorngråt, en älskvärd och klumpig fantasitiger och tjejernas glupande matlust. Och så nynnar jag förstås omedvetet på You're my soda pop...

Fler filmrecensioner här.