Några av historiens mest påkostade konstverk är vävda och de visar ofta scener ur Bibeln, eller kungamakten. Och vävda motiv kan ge en alldeles särskilt varm och lyxig känsla när tusentals trådar noggrant sammanfogas till en helhet.
Kiki Smith gör jacquardvävar, med en avancerad teknik som uppfanns strax efter franska revolutionen av en av upprorsmännen. I Kiki Smiths bilder är det ofta djur och kvinnor som är huvudpersoner. Här finns vargar, fjärilar, örnar, ugglor och harar och Smith väver fram världar med referenser både till folksagor och antik mytologi.
Kiki Smith slog igenom på 1980-talet med modiga och ofta skrämmande verk om kroppen. Hon gick rakt på ämnen som sex och sjukdomar, och visar både hur kroppen är en nyckel till frihet och vårt fängelse. Det är kongenialt av Kiki Smith att använda jacquardväven som teknik, en teknik som är sprungen ur en tid när idén om mänskliga rättigheter tar fart, att vi alla har rätt att forma våra öden. Och hon tar med den tekniken till en samtid när den liberala demokratin backar världen över.
”Lämnar över makten till naturen”
På den här utställningen hänger skissen sida vid sida om den färdiga väven, och man blir nästan perplex över att det med en maskin går att översätta en skiss till en väv, jacquardväven slår chatgpt med hästlängder.
Men lika mycket som det är tekniskt avancerat är det idéhistoriskt sammanvävt. Kiki Smith lämnar över makten till naturen i väven Parliament där två ugglor tronar över en labyrint. Och hela tiden är djur- och människokroppar en spelplan för olika kamper: kroppen är självklart ett politiskt instrument, men kroppen är också en estetisk upplevelse och samtidigt en individuell verklighet. Och var och en ska ju ha rätten att bestämma över den. Så gott det går. För hur ska man kunna bestämma över friskhet, eller smärta eller begär?
Jag är särskilt svag för de stora rovdjuren: örnarna, vargarna. Som inte är hotfulla hos Kiki Smith, utan observanta och samspelta. I de motiven finns det ett slags samförstånd mellan djuren och människorna. Och det bygger på ett språk, på ett inkännande som är bortom ekonomiska transaktioner eller andra former av makt. Jag har en känsla av det är 1900-talets viktigaste lärdom – att det går att skapa konst och det går att skapa samhällen med ömsesidighet som ledande princip.
