Att sakna ett hem är att sakna allt. Rá, Culebro, Sere, Winny och Nano är fem gatubarn från Medellín i Colombia som vuxit upp i en värld som inte vill ha med dem att göra. Man kan på sätt och vis förstå varför, de skapar kaos och förstörelse där de drar fram. De slåss med manchete. De plågar en tupp.”Jag är stark eftersom jag hatar”, är en mening som fungerar som en gemensam bön för dem. För vad har de att älska? Att den mest rörande scenen i hela filmen utspelar sig på en bordell är talande.

Deras situation är tragisk men sorgligt nog inte unik, Colombia har högst antal gatubarn i Sydamerika. När Rá får beskedet att han har rätt till en bit mark som tidigare var hans mormors tänds ett sällsynt hopp. Colombia har sedan flera år tillbaka inlett en process där mark ska återlämnas till behöriga som förlorat den i tidigare tvångsförflyttningar. Gänget ger sig av inåt landet med sikte på både trygghet och frihet. Men livet på landsbygden visar sig hårt på ett annat sätt än i storstaden. Inte alla klarar sig fram till målet.

Regissören Laura Mora Ortega, som själv är uppvuxen i Mendellín skildrar sitt hemland utifrån konsekvenserna av årtionden av våld och konflikt. Semi-biografiska debuten ”Killing Jesus” handlar om mordet på hennes egen pappa, ”The kings of the world” om gatubarnens totala utsatthet. Filmen är därför bäst som samhällskommentar och sociologisk skildring av ett sårat land. Att man valt icke-skådespelare i rollerna förhöjer syftet, stundtals kan den lätt tas för en dokumentär i samma anda som ”War Pony”.

Historien är plågsam, våldsam och obehaglig. Den är samtidigt nästa sövande långsam. Men de sävliga scenerna som för bara en stund skänker en känsla av normalitet i barnens liv, som alldagliga samtal med folk de möter längs vägen, gör filmen rent av vacker.