I originalversionen är historien förlagd till 1600-talets Venedig – men i Staffan Valdemar Holms version på Malmöoperan är det modernare. Bente Lykke Møllers scenografi och kläder för tankarna till Fellinis filmklassiker La dolce vita. För den bredare publiken är La Gioconda känd för balettstycket som Cornelis Vreeswijk lånade till sin gamla hit Brev från Kolonien från 1965. Något som Kulturnyheternas operakritiker Camilla Lundberg tycker är lite elakt.

– Ja, stackars Ponchielli, ”Timmarnas dans” som inslaget heter är det enda han gått till eftervärlden med. Men det är med en balettmusik värdig en Tjajkovskij, som skrev sin första stora balett – Svansjön – precis samtidigt. Jag pratar 1870-tal, ett väldigt fruktbart decennium med Aida, Nibelungens Ring, Carmen...

Hävdar sig bland klassikerna

– La Gioconda hävdar sig hyfsat rent musikaliskt; en slags fattig-Verdi; färgrik och med massor av idéer, lite huller om buller bara. Och det är nog detta, plus en tidstypiskt hopplös operaintrig som förpassat Ponchiellis opera till malpåsen på vinden.

Men hon tycker ändå att Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller lyckas damma av den på Malmöoperan.

– Dom gjorde en stiliserad Aida just på Malmöoperan för två år sen; en stor framgång som nu fört dem tillbaka till brottsplatsen. Det är samma stuk: bort med dramaturgisk oreda och bråte, skala fram karaktärerna och situationerna in på bara benen. Och gör det framme vid scenkanten, i tydlig relief mot en massiv vägg.

Minimalism med precision

– En sträng och skarp scenografi som kompenseras av färgstarka, ofta festliga kostymer. Det räcker långt när det som här handlar om minimalism som görs med precision. I kontrapunkt med Lasse Zilliacus lite sirligt rimmade översättning.

Camilla Lundberg tycker även att Malmöoperan lyckats bra när det kommer till hur det faktiskt låter.

– Ja, det är en kärnfråga, och är svaret inte positivt har La Gioconda inte på scen att göra överhuvudtaget. För det ska vara sångarfest och till det tarvas import av utländska solister. Men det är faktiskt svenske barytonen Fredrik Zetterström i skurkrollen som toppar laget. Han har utvecklat en riktigt snygg och farlig stämma, som säkert kan bli ännu farligare.

– Men å andra sidan är det fulla spjäll som gäller över hela linjen i den här produktionen. En verklig sångarfest, med andra ord, Malmös operakör icke att förglömma.