Det är lätt att bli en ”mean girl” när det kommer till remakes på gamla filmer, eller ännu värre – musikalversioner av dem. Det vill säga, snacka skit och döma ut direkt. Tina Fey skrev manuset till filmen ”Mean girls” 2004 (baserat på en hjälpbok för tonårsföräldrar) som sedan dess satts upp i Broadwayversion, som i sin tur nu filmatiserats. Samma behandling som till exempel ”Purpurfärgen”, ”Hairspray” och ”The producers” fått.

Handlingen i ”Mean girls” lämpar sig å ena sidan förvånansvärt bra som musikal: oskuldsfulla Cady Heron (Angourie Rice), uppvuxen på savannen, lär sig hur skolans hierarkier fungerar och blir så bra på det sociala spelet att hon förlorar sig själv i det. Tydliga roller, tydlig dynamik.

Den rappa och meme-vänliga dialogen (”fetch”, ”tredje oktober”, ”Hon har håret fullt av hemligheter”) är kvar men karaktärerna, som gav filmen sin givna plats i populärkulturens hjärta, haltar. Mycket beror på att man så ivrigt försökt att baxa in materialet i samtiden. Det vill säga, sociala media-montage, TikTok-videor och skämt i stil med ”Om du inte klär dig slampigt på Halloween så slampskammar du oss!”.

Det går att argumentera för att detta är nödvändigt, sociala media befäster hierarkier idag. Men musikelgenren gör också att detta blir skoldrottningen Regina Georges (Renée Rapp) film, inte Cadys. Regina är den stora divan, med extravaganta sångnummer, Rara Cadys låtar är bara trista – och inga av låtarna är ett dugg samtida. Inte kläderna heller för den delen (lackfodral och rosa velour 2024?).

Så vad är detta? En energisk, explosiv showversion eller ett misslyckat relevansförsök? För att slippa vara en ”mean girl” konstaterar jag att det i en och samma skolkorridor finns plats för olika tycke och stil. Men man behöver inte älska alla lika mycket.