Lars von Triers filmiska mästerverk från 2011 har i sig många operamässiga förtecken. Inte minst är skildringen av depression, dekadens och slutlig apokalyps marinerad i ödesdigra klanger ur ”Tristan och Isolde”. Här har New York-baserade kompositören Mikael Karlsson gett undergångsdramat ett helt annorlunda sound. Samarbetspartner är Royce Vavrek, som tidigare gjort operalibretto på von Triers ”Breaking the waves”.

Resultatet har faktiskt blivit en häftig opera med genuint egenvärde och ett allkonstverk i Richard Wagners anda. Här brassas det på med video, hologram, elektronik, sensurround till en orkester maxad med slagverk. Tänk att så mycket spejsat får plats i det gamla huset! Bakom ”Melancholia” ligger ett kreativt och internationellt team med bakgrund i USA, Slovakien, Irland, Polen, Kanada, Italien och Sverige.

Två systrar står i fokus – den sensitiva Justine och den sensibla Claire. Till en början motpoler som förenade går undergången till mötes, i motsats till de undflyende männen. Det känns som om Mikael Karlsson från början tänkt just på Lauren Snouffers ljuvligt melankoliska sopran och Rihab Chaiebs stabila mezzo. Samt Anne Sofie von Otter som den cyniska morsan från helvetet, en roll inte utan humor vilket hon verkligen får fram.

När det kommer an på filmens alla stämningar och spänningar kan jag sakna stillheten och enkelheten i replikerna. Karlssons maffiga musik är väldigt drivande och librettot lite väl poetiskt högstämt på sina ställen. Men är det modern Wagner, så är det. I varje fall står sig den avslutande ragnaröken väl i den konkurrensen.