Detta är en berättelse om en uppväxt i Rinkeby i vår tid, vilket är något ganska extremt och utmanande. Det gör den odiskutabelt värdefull och läsvärd. De så kallade utsatta områdena debatteras ständigt men oftast betraktade utifrån på ett avståndstagande och schematiskt sätt. Denna boken, liksom Faysa Idles ”Ett ord för blod” och Imenellas ”Jag ska vara drottning här”, ger viktiga bidrag till samhällsförståelsen som uppväxtskildringar från vad som blivit mycket egenartade delar av det svenska samhället; vittnesbörd från människor som varit där och inte haft avståndstagandet som alternativ.

Men till skillnad från Faysa Idles och Imenellas böcker är ”Nation av poeter” inte självbiografisk, utan en bok om Yasin skriven av journalisten Mohamed Yussuf. Då är det rimligt att förvänta sig något mått av kritisk skärpa och prövning, men det journalistiska hantverket håller inte måttet.

Mohamed Yussuf lyckas inte sätta någon press på Yasin, han har dålig självständighet i förhållande till sin huvudperson. Mot slutet av boken – när Yasin avtjänat sina fängelsestraff, flyttat till Berlin med fru och barn, och försöker hitta en väg in i den svenska musikens mittfåra på ett sätt som motsvarar hans mäktiga strömningssiffror – konstaterar Yussuf att Yasin behöver göra en ”varumärkesförflyttning”. Som helhet framstår hans bok som ett tjänstvilligt bidrag till det projektet.

De jobbiga sakerna lämnas därhän. Vad gjorde Yasin som kriminell, förutom att i högstadieåldern sälja cannabis till konsument? Här finns inget om våld och hot som sätt att skapa makt – det som Yasin kan beskriva med chockartad skärpa i sina texter. Vilken roll hade han som gängkriminell, hur ser han på detta nu?

Kring allt detta styr Yussuf i en artig kurva av tystnad. Illa eftersom det är just de frågorna som den allmänna debatten kräver svar på innan man vill släppa in Yasin i artistvärmen dit han så innerligt strävar.

Yussuf har valt att skriva boken så att den liknar romanprosa med en allvetande berättare. Det är ofta en dålig form för journalistik, där underlaget för det som påstås är av central betydelse. Här redovisas inga intervjuer eller faktakollar, berättelsen bara flyter på. Man får som läsare gissa sig till att det författaren berättar för oss helt enkelt är det som Yasin valt att berätta för honom under några års intervjuande.

Men, med sina brister, en stark uppväxtskildring man måste läsa om man vill försöka förstå Sverige 2025.