Redan detta att den ständiga sekreteraren bara två år efter priset utförligt kommenterar en pristagare är mer uppseendeväckande än själva valet. Akademien brukar inte förklara eller försvara sina val utöver det som står i prismotiveringen och behöver det inte heller denna gång: när allt kommer omkring är Dylan del av en text-och-musikrörelse som han förvaltade, förnyade och förkroppsligade för en hel generation, priset till Dario Fo tjugo år tidigare var mer överraskande.
Den som väntar sig information om de diskussioner inom Akademien som ändå måste ha föregått valet av Dylan blir dock besviken, Danius gläntar inte ens på lyckta dörrar, hon återger det som redan nått offentligheten: vad som hände från tillkännagivandet och fram till publiceringen av Dylans Nobeltal. Hon gör också en tillbakablick på Dylans första besök i Sverige 1966 – med fantastiska svartvita reportagefoton av Björn Larsson Ask – och ger en personlig läsning av Dylans texter, inte så mycket mer djuplodande än vad hon redan sagt om Dylans rötter i äldre litteratur och hans färdigheter som rimsmed.
Det huvudsakliga ärendet i Danius bok är nu inte att försvara Akademiens val eller Dylans litterära kvaliteter, utan att ge en motbild till det hon lätt distanserat kallar uppståndelsen i media. Mot de dagliga artiklarna om Dylans tystnad ställer hon Samuel Becketts oanträffbarhet den gång han fick priset. Minst fem dagar tog det innan Beckett kontaktade Svenska Akademien efter tillkännagivandet, media skrev även då om pristagarens skygghet och spekulerade i om han skulle ta emot priset, men inte lika mycket som i dag om Dylan. Och att Dylan inte kom till Stockholm är ingen stor sak, det gjorde varken Beckett eller Lessing. Nobeltalet, slutligen, plagiat säger somliga, men de vet enligt Danius inte hur modern litteratur kommer till: man samplar och stjäl. Så sant, men det gäller att stjäla med finess.
Från sin upphöjda position ser ständiga sekreteraren en mediestorm i ett vattenglas och så här ett och ett halvt år senare är jag böjd att hålla med: det finns det som är värre än fem dagars pristagartystnad och ett tveksamt Nobeltal, vilket även Dylan, som aldrig saknat ord, på sitt sätt påpekade när han på frågan om vad han hade att säga svarade: ” I was left speechless”.