Långfilmsdebuterande Mika Gustafson rör sig i samma tematiska och filmiska landskap som amerikanska Larry Clark, brittiska Andrea Arnold och svenska Rojda Sekersöz. Unga människor som övergivet vinglar omkring och får uppfinna egna känslor av trygghet och mening. Ont och gott återfinns på en tusengradig gråskala. Präktigheten har gått och lagt sig för länge sen.  

Men ”Paradiset brinner” låter sig inte jämföras så lätt. Den är vacker, rolig, unik och brutal. Slagsmål är vardagsmat, det är hårda bud, men inte bara.

Här finns en stark gemenskap i ett tonårstjejsgäng som framstår närapå utopisk. I brist på vuxenregler hittar de på egna riter för vuxenblivandet, vare sig det är en tappad framtand eller första mensen så tar gänget hand om firandet.  

De gör oskyldiga inbrott i lyxiga villor bara för att använda poolen. Kanske ligga i en mjuk säng och kolla på en dyr tv. Men Laura är trött. När hon av en slump lär känna en till synes välordnad kvinna (Ida Engvoll) får hon fly ansvaret för en stund. Och kanske hitta en mamma-vikarie?

Trots socialrealismen med ruttna fiskpinnar och kissdränkta lakan är tid och rum på vissa sätt drömskt flytande. Det är skolavslutning och ljus juninatt, strax därefter en mättad, mörk augustikväll.

”Paradiset brinner” manifesterar barndomens tänjbara och subjektiva tid som ömsom rusar, ömsom är kolaseg. Klippningen är stundtals synkoperad med en lätt förskjutning av ljud och bild. Obryddheten om tid och rum är intressant, men det stör också illusionen en smula.  

Ida Engvoll är en fantastisk skådespelare som bemästrar såväl komik som sammanbiten ilska och fullt utsläppt vansinne. Här möter hon sina jämlikar, för de unga skådespelarna Delbravo, Asaad och Mossberg spelar faktiskt brallorna av vem som helst. 

När Dilvin Asaad i rollen som tolvåriga Mira tar sig an jobbet som manager åt den snälla och karaokeälskande fullgubben Sasha, då är blandningen av humor och värme fulländad på ett väldigt ovanligt sätt.