Recension: ”Strandberg skurar ut ett 50 årigt författarskap – hylla för hylla”

Efter över 50 år som romanförfattare ser Kerstin Strandberg över sin existens, hylla för hylla i livets skafferi. Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles har läst hennes akut gåtfulla, riskabelt roliga och kanske sista verk: Skura ut.

”Visst borde jag utan all högtidlighet och utan att blanda in en massa prestige ha lov att formulera mitt tacksamma adjö till romankonsten?”

Så skriver Kerstin Strandberg i det som hon kallar sin kanske sista roman, den som vill skura ut och tömma förråden efter så ”många år i verksamheten”.

Och lätt i handen tar den debuten 1967 med Som en ballong på skoj, med undertiteln: En städroman om skyffelkyssar. Även om den boken på baksidan kläddes i tidstypiska ärendeord om ”kvinnans roll i samhället, i hemmet, i konsten” så var den tydlig med att den ville handla om ”medelmåttighet som företeelse och dödsorsak”. Det vill säga: hur ska man leva upp till sina egna krav på sig själv.

Förlaget gjorde klokt i att beskriva den som en roman ”alldeles utanför det vanliga”.  Det var sant då – och sant sedan dess om Kerstin Strandberg.

Hon skriver alltid allting på en gång: samhällssatir, familjeroman, kärleksdrama, och hon skriver ofta om hur hon skriver fram det: en rafflande metanivå. Och länge förband hon allt med en satirisk air som mattats med åren och släppt fram det frusna meddelandet under satiren.  

Strandbergs första bok börjar med en kvinna som skurar ett skafferi och finner att hon liknar Virginia Woolf när hon speglar sig i sirapen. I köket sover det nya barnet Virginia – en gestalt som i skilda förklädnader kommer att vara med i allt Strandberg skriver. Här är en urbild. Mamman. Barnet. Konsten.

Den nya boken heter vad den gör, fast med typiska Strandbergska tillägg. ”Skura ut – En bok om lidelsens sista detaljer eller En faun kremeras”. Lidelsens detaljer är allt det i livet som hon byggt romaner av, faunen nog författaren själv.

Skura ut som i att se över sin existens, hylla för hylla i livets skafferi? Men mest att fånga den konstnärliga processen och hela tiden med läsarna i åtanke, som införstått kollektiv. Hon skriver: ”ni förstår”, ”ack läsare”. Det är för oss det står på försättsbladet: ”Till läsarna: Roman? Ja, på sätt och vis”.

På sätt och vis. Det är ju frustrerande ambivalent. Och det är en viktig tråd i ”Skura ut”, liksom i Strandbergs verk: arbetet vid gränsen mellan självbiografi och fiktion, frågan om rätten att lämna ut andra. Berättelser är minnen som kräver att få berättas, men vem äger minnena?  Har Kerstin Strandberg utnyttjat andras öden?

Frågorna svider, men hon menar till slut att människoöden angår alla, ska berättas liksom hemligheter avslöjas. ”Ifrågasätter jag detta ifrågasätter jag litteraturen”.

Strandbergs stil väcker lust att klippa ut meningar. Hon skriver alltid dubbelt, både svart ironiskt och erfaret naivt, stryker ofta sammanbindande småord eller placerar konjunktioner trångt. Det blir en effekt som av något avbrutet och förkortat. Därmed akut, viktigt men också kryptiskt, gåtfullt. Och så skriver hon alltid roligt, på ett riskabelt osäkrat sätt.

Den viktiga berättarrösten vet mer än de flesta om fiktionens faror, om självförtroendet en kvinnlig konstnär måste ha, och om prestationsjävulen som jagade henne så hon var tyst i flera år. (Sedan kom ”Skriv Kerstin, skriv” 1978, en feministisk klassiker).

Så vad är kärnan i boken om ett mer än 50-årigt författarskap väldigt still alive and kicking? Jag har en barock och vildsint önskan redovisa allt, skriver hon, och till det finns tusentals sidor anteckningar som ger nya ledtrådar till de gamla, i ett evigt sinnrikt system som ger liv åt den gamla sanningen att en författare måste ha något att INTE berätta, som laddar verket.

Men Strandberg försöker också skildra sin egen död – det har ju ingen annan författare lyckats med, ger litteraturtips, och analyserar den underliga mekanism som är offentlig uppmärksamhet. Hon har kallats Sveriges mest okända framstående författare i decennier, men det skvallrar mest om oförmågan att förstå originalitet.

”Skura ut” är inte Strandbergs mest tillgängliga bok, men det är fantastiskt att den finns som en nyckel som både öppnar och låser verket och är en memoar mellan raderna. Men mest av allt en bok för alla som vill skapa, skriva. En handbok som inte liknar någon annan.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer