En man sitter ensam på en bänk i en korridor med färgglatt golv och höga pelare.

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
I videon ser du Ulrika Milles recension av ” Staden och dess ovissa mur” av Haruki Murakami. Foto: Alvaro Barrientos

Recension: ”Staden och dess ovissa mur” av Haruki Murakami

Uppdaterad
Publicerad

Haruki Murakami lämnar sina vanliga storstadslandskap för en drömlik värld där gränsen mellan fantasi och verklighet är tunn. Ulrika Milles har läst ”Staden och dess ovissa mur.”

Välkommen till Haruki Murakami-land! Här är allt som vanligt – men utspätt som en akvarell. Kanske beror det på att ”Staden och dess ovissa mur” (översatt av Vibeke Edmond) bygger på en tidig text som författaren grubblat över i mer än 40 år.

Borta är det moderna samhällets socialrealistiska skymningar av våld, neonflimmer över asfalt, vargtimmar. Borta är Edward Hopper möter ”Lost in translation”. Kvar är den milda mannen i en slags inre exil, i flera upplagor, eftersom detta är berättelsen om parallella världar, om den tunna gränsen mellan fantasi och verklighet. Kvar är drömmen om flykt genom tid och rum, gärna till ett magiskt bibliotek liksom i Murakamis fina ”Kafka på stranden” (2002). Bibliotekarien som en mytisk gestalt (med dålig lön) som kan se de döda, koka te åt drömtydare och trygga läsro åt tonåriga autister. Mysteriet, självtvivlet, längtan efter lindring av depressionen, kärlekssorgen, rädslan. Människan är ofärdiga och oändliga valv, och det är förutsättningen.

Kvar är också Murakamis behärskade stil, en språklig koreografi där tunna människor utför sysslor effektivt och talar lågmält. Det vilar en stor tystnad över romanen. Här talas om ”färgstarka känslor” men tillvaron i både den inre och yttre staden – själstillstånd, gränssnitt, venndiagram? – är blek, berövad liv. Insekter saknas, men något som liknar enhörningar finns.

Och Murakamis labyrintiska 1900-tal finns; Beatles gula u-båt, Cole Porters jazz, Twin Peaks svarta kaffe, Miyazakis filmvisioner. Borges magiska realism nämns i ett efterord lämpat för varje skrivarskola, och Coleridges drömvision ”Kubla Khan” är stämgaffel. För berättelsens naiva hjärta vill jag lägga till Lille Prinsen, och för dubbelgångarmotivet H C Andersens grymma saga ”Skuggan”.

En pandemiroman, en antroprocen-meditation, en äldre författares tillbakablick på sitt dagsverke? Kanske är detta melankoliska drömspel Murakamis testamente.

En elegi – lite för repetitiv och lång! – och en varning till läsaren att inte låta sig skrämmas. Att ifrågasätta, att tveka, att leka, är att bevara sin själ.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.