”Succession” är vår tids generationsserie. Ingen annan har fångat – och kanske spätt på? – den hopplöshet och det förakt många känner inför ”den härskande medieklassen”, där alla sanningar går att antingen böja till bristningsgränsen eller helt förkasta.
Utan att avslöja vem som sitter på tronen som arvtagare till det korrupta familjeimperiet Waystar Royco har serieskaparen Jesse Armstrong navigerat sin succéserie i mål på ett beundransvärt sätt som är rafflande in i det sista.
Efter Logans död redan i avsnitt tre har syskonen Roy fått visa fler känslor och ett bredare register än i de tidigare säsongerna (Emmys lär vänta), men givetvis utan att lära sig några livsläxor eller bli bättre människor.
Kieran Culkin (Roman) har i intervjuer sagt att ”Succession” är en komedi, Jeremy Strong (Kendall) att det är som ett tungt Shakespearedrama. Svaret är såklart både och, samt lite till – familjeepos, såpopera och civilisationskritik understruket av kameraarbetet – handhållet, närgånget och med hastiga inzoomningar som för tankarna till realityserier. Det gör att man som åskådare känner att man får en råare, vouyeristisk bild av den absoluta mediamakteliten vars image annars är hårt tillrättalagd.
Om man ska försöka sätta fingret på vad som gör serien så bra kan det vara den lysande spänningen mellan dialog och skådespeleri. Manuset är fyllt av fantastiska oneliners, men inget som sägs går att lita på. Det som är äkta – sårade känslor, sorg och attraktion förmedlas enbart genom mimik och sekundkorta blickar.
Bäst i säsong fyra: Avsnitt 9. Familjen Roy har lekt imperium i fyra säsonger men under valnatten så tränger sig verkligheten på och gör ett litet hål i familjens bubbla. Det blir demonstrationer på gatan och det är tydligt att presidendentkandidat Mencken inte spelar samma spel som dem. Han kan inte köpas eller säljas utan är en fascistoid ideolog.
Sämst: Kusin Greg – Greg har stått och stampat under säsongen och när den stora dramatiken och frågan om nationens fortlevnad tagit mer plats är det som om Armstrong inte riktigt vet vad han ska göra av ”klassens clown”.