Suzanne Osten är tillbaka på Unga Klara. Och på sätt och vis känns det som om hon aldrig har lämnat. Så hemmastadd är hon i detta barnets universum, där ingen fråga är för svår eller för komplicerad för att lekfullt undersöka och låta barnpubliken möta.

Osten har alltid värnat om barnen och stått på deras sida. Hon hade själv en trasslig barndom och kanske är det barnet i sig själv som hon om och om igen plockar fram och klappar om. Hos henne är barnen alltid de friska i de ibland sjuka familjerna.  

Suzanne Osten är långt ifrån en demonregissör. Hon tar aldrig ensam åt sig äran av en lyckad produktion. Sin vana trogen är hon även nu en lagspelare som tar vara på kollektivet och plockar fram det bästa ur varje individ. Buster Keaton på månen är frukten av ett lyckosamt samarbete med dramatikern Gunilla Linn Persson. De har tagit avstamp i en verklig familj, och i detta fall en till synes dysfunktionell sådan. Buster Keaton var barnakrobaten som lojalt ställde upp på sina föräldrars cirkus – där fick han spela det olydiga barnet, det som for som en trasdocka över scenen. Men det var också han som reste sig och så småningom gjorde egen stumfilmskarriär.

I Gunilla Linn Perssons pjäs blir Buster, i Siri Hamaris lillgamla pojkflickegestalt, symbolen för hur det trasiga i människan kan lappas ihop oavsett vilka kängor vi får i livet. Hen tar med lika sammanbitet stenansikte som djupt allvar ansvar för familjen, där pappa Joe (Gustav Deinoff) och mamma Myra (Parwin Hoseinia) är gränslöst instabila och lillebror Harpo (Klas Lagerlund), med ständigt nya färger i hårlockarna, oavbrutet kliver in i nya hyss och roller. Då och då träder utbrytarkungen Houdini in. Maria Johansson Josephson har en röst som för oss till himmelska höjder och låter musiken bli en viloplats i denna annars explosiva föreställning där en folkabubbla kan vara en karusell och ett berg med sopor vägen till månens baksida.

Temperamentet är Ostens och temperaturen är kanske Linn Perssons – här blir det i alla fall både lekfullt, hetlevrat och innerligt. Slapstick, varieté, tragedi och komedi – allt får plats. Scenen är strösslad med bråte, prylar, bilder och gamla bildäck. En stor zebra flyttas runt på scenen och dess ränder, som går igen i både byxor och gardiner, påvisar förstås rätten att få vara olika men ändå höra till. Det är okej att vara ofullkomlig, annorlunda och till och med dum ibland, men det finns alltid förlåtelse, försoning och nya möjligheter bakom hörnet.

Ja, Buster Keaton på månen är en föreställning om hur det finns en väg ut ur utsattheten, och den vägen stavas drömmar och fantasi. Den hyllar barnet lika mycket som teaterkonsten. Det är rent ut sagt ljuvligt.