Man tar hela rummet i anspråk med dessa landgångar i furu och nybyggaranda. Som publik sitter vi barfota i kuddhavet mitt på spelplatsen. Att få göra som på barnteater, ta av oss strumporna, komma nära varandra  – det gör något med oss människor.

När vi har slutat oroa oss över trasiga strumpor börjar vi öppna upp, vi känner oss nära de här vardagsklädda aktörer, som skulle kunna vara vi, vi byter kuddar med varandra, delar med oss av snus och bläddrar i varandras program. Det bidrar till att upplevelsen av Swede hollow blir varm och hoppfull.

Till att börja med behåller Mørk-Eidem mycket av Ola Larsmo. Det gör han rätt i. Larsmos ord fungerar som en trygg vagga för föreställningen. Kollektivt berättar ensemblen historien om de här människorna med familjen Klar i centrum.

Det är fint att man har behållit mycket av Larsmos poetiska formuleringar – ”som om döden skurit en bit ur hennes själ” apropå Annas sorg över sonen Carl, är ett exempel på en fin rad, som jag fäste mig vid i boken och som också bär ut över rummet.

Jag tycker över huvud taget om de fina nyanserna, som att knytet som föreställer barnet Carl upplöses vid hans död och får bli till den sorgesjal Anna sveper om sig.

Givetvis är allt mycket tragiskt – otroliga umbäranden, barnadöd, svartsjukedramer, misstänkta mord och alla sorters förtryck blir en verklighet vi dras in i. Mørk-Eidem berättar med både allvar och humor. Ibland blir det frejdigt på Mørk Eidemskt manér, men tack och lov inte överdrivet.

Fina porträtt gör både Tanja Lorentzon som bestämd uppfordrande hustru till Peter Engmans alltmer uppgiven Gustaf.

Hulda Lind Jóhansdóttirs Inga blir ett slags kvinnligt nav, Marie Richardson är sprudlande som lillasyster Elisabeth medan Nour el-Refai fint tecknar det lite för tunga ansvaret som vilar på storasyster Ellen med ett beslutsamt trots. Tungsinnet vilar i orden. Men deras kroppar ger oss hopp.