Klara (Lisa Carlehed) är 37-årig singel i storstan. Strulig, tossig och aningen självömkande med repliker som ”Men varför vill ingen ha mig?”. I synnerhet efter ett glas för mycket.
Men hon är givetvis också mycket älskvärd, så som struliga 30-någonting tjejer brukar vara i romantiska komedier. Tänk bara på Bridget Jones och alla de varianter på karaktären som Sandra Bullock och Meg Ryan spelat.
Klara är dessutom givetvis en hopplös romantiker som blir kär på första Tinderdejten och tänker ”the one” när en kille ringer tillbaka efter sjutton sms. Men största kärleksfokus lägger hon på Daniel (Christian Hillborg) som är en het, självupptagen författare med generöst med stylingprodukter i håret. Tyvärr också gift. Ett motigt läge för en 37-åring som längtar efter att bli kär. Inte blir hennes längtan mindre av att se kompisarna stadga sig en efter en.
För kärlekstörstande och klängiga Klara må vara huvudpersonen men det är hennes kompisgäng – cynikern med alkoholproblem, tjuriga morsan, killen med katten – som har den stora birollen här, vilket gör att ”Tack för senast” verkligen kan sorteras in i samma låda som ”Notting Hill”, ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Bridget Jones dagbok”. Det vill säga romantiska komedier där allas liv rör på sig utom huvudpersonens, eftersom hon inte kommit på vad hon vill ännu och därför inte kan se att kärleken finns närmare än hon tror. Faktiskt mitt framför ögonen. Både i form av vännerna och i form av Honom.
Vi vet detta. Vi fattar hur det kommer att gå. Så det gäller för regissören Moa Gammel att fylla transportsträckan med antingen nytänk eller helt enkelt supercharmiga personer – och tillsammans med manusförfattaren Ella Lemhagen, en veteran i sammanhanget, har hon satsat på supercharm.
Duon är mycket väl medvetna om det bekanta mönstret och har påpekat att filmen ska ses som en hyllning till 1990-talets klassiker i genren. Som en röd tråd går diskussionerna om kärlekens villkor. Ska man ha barn eller inte? Hur behåller man självständigheten i ett förhållande? När är man kärleksfull och när är man för klängig?
”Tack för senast” må vara en bagatell men gör ändå att man lämnar salongen med ett lätt leende på läpparna, visslandes på Tommy Körbergs ”Stad i ljus” som av outgrundlig anledning verkar vara filmens signaturmelodi. Kanske är det detta inslag som står för nytänkandet?